mål, som år den andra söndagen i Maj månad 1852. Bifalles propositionen, blir detta ett nytt streck i råkningen för legitimister och orleanister, emedan det ovilkorligt kommer att gifva styrka åt det Bonapartistiska partiet, som under nårvarande förhållanden måste utgöra ett med republiken. De olika kotterierna fortfara imellertid att arbeta, som det påstås, hvar på sitt håll, med outtröttliga anstrångningar, och under aldrig slocknande förhoppningar. De åldre Bourbonernas ifrige anhångare, hvilka, då de valde Louis Bonaparte till president, endast i honom sågo en prins, som banade vågen för deras St. Henri, som de vanligen benåmna honom), börja finna tiden lång. För att förkorta den så godt de kunna, och gifva synliga prof på sin hångifvenhet, omgifva de sig med liljor af alla slag. De smycken af diamanter och guld, med hvilka de pryda sig, kronor och bronsornamenter i deras praktfulla våningar, blommorna på deras bord, med ett ord: allt som omger dem har antagit form af dessa stolta liljor, hvilka, under den Orleanska konungaperioden voro bannlyste, men som republiken hvarken förbjuder eller fruktar. Orleanisternas ombud vallfårda flitigt till St. Leonard, Ludvig bhilips nya residens. Den gamle f. d. konungens helsotillstånd lårer försvagas med hvarje dag. Man talar om testamentariska dispositioner och stora framtida planer för dynastiens återuppråttande på Frankrikes thron. Man vill veta, att Louis Bonaparte år i Elys6e omgifven af en ordentlig hosstat. Lycksökare sågas smickra honom från alla håll. Han fårdas genom gator och grånder omgifven af lancierer och möter på sin passage alltid någon, som på ett eller annat sått kan finna sin utråkning vid att ropa vive IEmpereur! eller vive Napoleon d. 2:dre. Under allt detta skyddas republiken af sina egna fiender, hvilka alla åro ense om att störta henne, men icke kunna komma öfverens om såttet eller följderna, och som slutligen heldre behålla det som år, ån gifva vika till fördel för någon af de öfriga. Såsom det såkraste medlet att förekomma framtida revolutioner har styrelsen påfunnit att föråndra gatulåggningen, och i stållet för de platta stenar, som nu sinnas. läta makadamisera alla gator i Paris. Sättet år eget nog och otvifvelaktigt hade det funnits både lättare och såkrare medel att förekomma detta onda. Revolutioner grunda sig på den allmånna opinionen, och då denna såtter sig till motvårn, uppstå barrikaderna liksom af sig sjelfva. Makadamiseringen år imellertid redan bårjad i faub. St. Antoine och på Boulevarden. Under alla dessa förberedelser på hvad som komma skall, njuter Paris af nöjenas frid och arbetets trefnad. Den förnåma verlden beger sig af åt sina slott, till brunnar och fremmande lånder. Nationalförsamlingen hoppas att få hemta frisk luft och nya krafter i det herrliga Frankrikes blomstrande provinser samt under en kort hvila begifva sig hvar åt sitt håll, och presidenten sjelf såges komma att passera några veckor vid Vichy. Medan Parisarne resa till landsorterna, komma dessa till Paris. Menniskor hitströmma från alla ståder och orter, man ser utlåndningar från alla verldens kanter, man hör talas alla måjliga språk. Söndagarne ilar man hån med de frustande ångvagnarne, hvilka hvarje halftimme fåra hundradetals personer ut åt alla de rika landskaperna håromkring. Hvart man ån ställer särden mötes man af folksester, dans och lekar. I Versailles har varit fter tvenne söndagar å rad. Den första var i synnerhet ståtlig. Kalåscher, kupker., omnibusar och ängtrånger voro alla i full fart, till den gamla konungastaden. Eleganta ekipascher, dyrbara toiletter, utmärkta namn, populåra notabiliteter hvimlade om hvarandra. Sjelsva den högborna förstaden St. Germain hade, från de palatser som ånnu icke blifvit hermetiskt tillslutna, utskickat sina nobla damer i brabandsklådningar och åtföljde af des