Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1850, sida 2

ren att beveka frun till afresa genom antydande af nåra förestående skräckscener, oundvikliga förödmjukelser och armod. Visserligen Ångslade sig det sörsogda hjertat, vål förde henne kårlek och långtan åter till hennes trogna ledsagare i lifvet: men en blick på de henne nyss för andra gången återskånkta barnen, gaf henne styrka att besegra sin fruktan och singtan, samt att lyssna till det, som hon ansåg såsom en pligtens befallning. Vålbetånkt packade hon tillsammans återstoden af sina dyrbarheter, af hvilka hon af glådjefull förhoppning redan förut till Pohlens råddning offrat de skönaste och dyrbaraste, lemnade dem Ignaz i hånderna, sör att med dem jemna den törnsulla stigen för de dyra slyktingarne och uttryckte i nägra håstigt uttalade ord sin längtan, orsaken till hennes qvarblifvande samt löftet att troget sköta barnen, och så snart det af deras fullkomliga tillfrisknande var möjligt, med dem söka sin make å hans dåvarande vistelseort. Ignaz tog afsked med motvilja. Herren söriäne,sade han aningssullt vid sitt assked, att ni aldrig ångrar detta beslut. ... Jag år en enfaldig tjenare och har ringa förstånd, men jag tånker: man måste hafva mera förtroende till ett högre våsende ån till menniskor.