Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 juni 1850, sida 1

Ignaz såg med i djupet krånkt kånsla på Paula, och denna sade vemodsfullt: eI sanning frun talar i feberyrsel!... Huru har hon under denna natt anropat Gud om sin makes lif, och nu .. .!Fala sålar,ropade Isidora med hetta, som icke kånna något högre ån lifvet! Den som icke vet att segra, borde åtminstone veta att dölDöden nådde alltid den, som sökte honom, skyndade Ignaz att tillägga, och skildrade nu den sörtvislade kampen på vallarne af Warschau, de pohiska krigarnes hjeltemod, det stumma ryktet om förråderi, de nesliga underhandlingarne med fienden, folkets vanmåktiga hetta. Hans herres bild framstrålade dfverallt i beråttelsen, ån i hjeltemodets eldiga flammor, ån i skönare handlingar af mensklighet, såsom då han råddade bråder, eller afvårjde håmndlystnadens våldsamma gerningar; ån då han samlade tillhopa, de af oerhördt förråderi modfällde, och sjelf sörbannande hvar och en, som frivilligt vek tillbaka, var han genast, med ådel resignation, fårdig att dela sina trogne vapenbröders öde i sämmande land. — I Isidoras bröst hade redan långe kårleken till sin make besegrat, pohlin nans retade stolthet; hennes ågon glånste vid sin makes lof; hennes bråst höjde sig låttare