Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juni 1850, sida 1

Aii —— sedan yttrat oss något i frågan; vi vilja nu illågga ett par ord om denna sak, som onekligen har ett visst intresse i religiöst hånseende. Vi utgå då från den åsigt, som vål aldrig kan bestridas, att christendomen utgör ett det vigtigaste moment i statslifvet, att den sociala utvecklingen till följe af en inre nödvåndighet bör och skall gå hand i hand med den religiösa. Detta år vår fasta ösvertygelse och : intet skall kunna rubba den, men vi anmårke, att det ligger en stor magt på, i hvad rigtning denna religiösa utveckling fortgår. Den lör yttra sig genom spridande till alla samhållsklasser af sörsonlighet och menniskokårlek. hvilken just år christendomens anda, den bör leda menniskoslågtet till en sast och tillitsfull förtröstan på en god Gud, som styrer alla dess öden till det båsta, den bår höja menniskan till det sjelfförådlande medvetandet af hennes egenskap som en andlig, vaf högre slågte buren varelse, den bör åndtligen utbilda samhållslifvet i full harmoni med den christliga iden, som år kårlek, frihet och ljus. Se der den religiösa utvecklingens mål, åtminstone sådant vi uppfattat det. Efter denna föregående reflexion blir då frågan: har den inre missionen vetat att i någon mån nårma sig detta mål eller har den det icke? Svaret kan tyvårr ej gerna utfalla jakande, då man fåster sig vid de fakta, som redan företett sig vid berörde missions sörsta upptrådande i Stockholm. Det vore visserligen obilligt att totalt förkasta ett sällskap, af hvars verksamhet man har sig så föga bekant, helst som det ånnu ej utskickat sina missionårer till -hedningarne i landsortene. Tvertom, vi önska uppriktigt, att det, sårida det eljest rått förmår uppfatta sin sanna beståmmelse, måtte råna all den framgång, en god sak förtjenar. Men vi kunna dock ej undertrycka några anmårkningar, som helt ofrivilligt trånga sig på oss vid betraktandet af vår nybildade inre mission. Det vill nemligen dels af de tal missionens apostel d:r Wieselgren nyligen hållit i hufvudstadens kyrkor, dels af andra omständigheter, såsom t. ex. direktionens sammansåttning, det sått, på hvilket stadgarne blifvit redigerade o. d. m., det vill af allt detta, såga vi, synas som om detta sållskap skulle komma att mer ån önskligt vore luta åt låseriet. Likväl år det just detta, sällskapet borde undvika som sin svåraste stötesten. Ty vi åro vissa derom, att det med en direktion, som hade större anspråk på allmånhetens förtroende och med en verkningsplan af mera praktisk syftning, skulle kunnat utråtta mycket g godt och tillika sluppit att undvika Scylla för att råka i Charybdis. Beklagligt, högst beklagligt vore det, om en förening, som gjort sig till uppgift att bland de fattige och lidande sprida all den frid och tröst Teligionen förmår skånka, om den i stållet skulle hos den ej ånnu till fullt politiskt medvetande vaknade arbetsklassen rotfåsta den derstådes redan förut yppade, intoleranta, all ådlare sjålsverksamhet förslappande låserianidan. Och hvilken anda sedan? Jo en dyster, opraktisk medeltidsanda, hvilken alltid börjar med grubbleri och meråndels sluENN TENTAN F— —