Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juni 1850, sida 1

niskor till bords. Jag hörde musik, tallrikarne skramlade, der blef ofta rått högljudt, och ljuset från kronorna i taket strålade in genom nyckelhälet till mig, der jag låg i min ensambet för att då. En obeskriflig lust att lefva, att ännu njuta verldens glada fröjder fyllde mitt bröst och gaf åter kraft att resa mig. Jag sprang upp af sången, Öppnade siygeldörrarne till salen, störtade in, satte mig på en ledig stol och sjöng: Och skall jag då sjunka i svartan jord Der glådjen på mig ej kan blicka, Låt gå! — men först vill jag vid detta bord Klinga lustigt och ålska och dricka! Vi hafva varit med honom i salen; han har varit älskad af oss och har klingat och druckit med oss. Tiden försvann, han blef ung på nytt och vi yngre hafva lefvat vår skönaste tid med honom och egnat honom vår tacksamhetsgärd för. alla hans verk, för bela hans lif — och kort derpå afsomnade han, just då tankarne i det nya Danmark fått form. Hans likbegångelse firades ett par dagar innan den första lagstiftande församlingen trådde tillsamman. Man har emot Oehlenschläger invåndt, att han icke var nog Nordisk och med tillämpning af hvad han sjelf såger i Palnatoke: J ådle bröder! kraft och fromhet åro De tvenne ljus, som klart bestråla lifvet så har han haft för mycket af fromheten och för litet af kraften. Men de, som gifva honom denna förebråelse, synas glömma, att den nordiska sjelfkånsla med hvilken de döma har han sjelf till största delen våckt hos dem, om de äro samtidens barn, gått längre ån han. Dessutom hade Oehlenschläger sin mission af och för sin tid; dess framstående momenter: mildhet, barnsligt sinnelag, och fromhet måste vara de förherrskande i hans natur och tillfölje deraf i hans verk,