Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 maj 1850, sida 1

litiska förhållanden så att vi, såsom man i Tyskland behåfde, måste fly till forntiden och i en romantisk-feberaktig yra störta fram som vid en ny folkvandring för att i ett konstigt, sjukligt lif glömma verkligheten. Derföre kunde Oehlenschlåger göra full råttvisa åt Voss loford, att ban var en skald, som icke ville vara ultraromantiker, och stråfvade att mångsidigg öra sig i sin kårlek till poesien. Sannt år det ock, att Danmark ej kunde vara ultra-romantisk oeh att Oehlenschlåger, om han tagit den rigtningen, aldrig kunnat bli sitt lands och sitt folks skalderepresentant. Han hade då stannat vid att skrifva några vackra poemer, skjutit några lyckliga skott, men ej träffat centrum. Snart stundade en tung tid för Danmark, en olyckans och missnöjets tid, gynnsam för en sjuklig sentimentalitet. Om denna tid ej helt och hållet var utan sitt inflytande på Oehlenschlåger, så förmådde den dock ej föråndra hans redan fullfårdiga skaldenatur. Han var vånjd från bröstet innan modren fick sorg. En ganska egen tillsällighet intråssade vid denna period, kort efter Köpenhamns bombardemang och flottans nederlag. I Norden var tvedrågten åter i gång, då allt plötsligen hörändrades och den danske hårsöraren blef Sveriges kronprins. En varm och innerlig