Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 maj 1850, sida 1

grens frukter. Det var ett slag, vårdigt de gamle hjeltar, hvilka Oehlenschlåger skulle besjunga och som kåmpade för kampens egen glådje. Tiden från 1802 till 1807 var Danmarks högsta blomningstid, men lössållningen nårmade sig. Oehlenschlåger var 23 år. Munter och sorglös fördref han sin tid, hvarunder han likvål jagades framåt i sina stråfvanden af sin ånnu ej till medvetande vaknade genius. Han studerade och slukade, som han sjelf förtåljer, några hundrade volymer utan att mårka hvad han insöp af tiden och huru den i hans sinne krystalliserade sitt medvetande. Genom dagligt umgånge med utmårkte mån, genom hvilka, ehuru i andra rigtningar, denna period liksom personifikativt framstod, inhemtade Oehlenschlåger allt, hvad som då rörde sig inom vetenskapens område, inhemtade det i ett mått, som i håg grad befruktade hans poetiska sinne och rika inbillningskraft samt höjde honom i jemnbredd med tidens bildningsmån; ty vill man granska hvad biskop Mynster, statsministern, generalprokuratorn och kongl. kommissarien Å. S. Örsted och naturforskaren H. C. Örsted åro och hafva varit, så spåras en viss förvandskap med dem i skaldens verk. Man kan fråga, hvarför vi icke likså gerna uppstålla en af desse