bittra tärar och ådelt blod. Den minister, hvars hufvud föll på Köpenhamns Österfzelled den 28 April 1772, hörde till de förelöpare, till de naturer, hvilka idcen på samma gång i skilda lånder utkastade öfver det i medeltidens skymning slumrande Europa, och hvilka alla plötsligt slocknade, för att, som det tycktes, lemna mörkret i fred och ro. Pombal, Joseph II, Struensee, hade såsom kosmopolitiska våsenden gått långt framom deras folk; de hade framskridit i idäens namn, men hade icke den sjålens hemlighet att göra sig ålskade och förstådde inom någon sårskild krets. Struensee hade väckt oro i nationen, krånkt den i många sedvanor och begrepp, hvilka hade sin rot i dess naturliga sinnesart; men i denna oro låg tillika en våckelse. Ministern hade, bland annat, infört tryckfriheten — en måktig impuls till lif — och derigenom framkastat en lust att skrifva och låsa, som år det första vilkoret får all litteraturs rikare uppblomstring. Men Struensee visade, såsom tysk, mycken likgiltighet för danska språket, ja, han krånkte och förföljde det uppenbarligen genom flera af sina förordningar; men hans fiender, som kommo till våldet efter honom och kullkastade nåstan allt, hvad han uppråttat, visade en skön och välgörande motsats till honom i det afseendet att de gyn