Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 maj 1850, sida 1

På detta sått lefde vi i 10 år, då en dag min vån uteblef från ett rendez-vous, som jag gifvit honom i min stora alle, midtför observatorium. Det var första gängen någon af oss mankerade ett gisvet möte med undantag af en enda gång då jag låtit honom vänta mig förgäfves i sitt lilla Provence, emedan jag stött mig i min trappa. Jag kunde icke tyda hans bortovaro på annat sått, ån att han råkat ut för en håndelse af samma art, eller kanske ånnu värre, och begaf mig straxt till honom. Jag fann honom vid förtråfflig hålsa. men besynnerlig, nåstan försagd. Han hade på morgonen erhållit ett bref, som underråttade honom att en hans kusin var dåd, 8 mil från Paris, och hade lemnat honom i arf något mer ån 3000 francs årlig rånta. Han omfamnade mig med vårma och försåäkrade, att denna lycka icke skulle föråndra honom mot sina vånner och att jag alltid skulle finna honom vara densamme. Imellertid måste han resa till stållet och taga i besittning sin egendom. Det år nu fyra månader sedan, och jag hade ej hört af honom det ringaste. Jag tånkte på honom med smårta, och då frun, som uthyr tidningar i Tuilleritrådgården, frågade mig efter honom, svarade jag med bitterhet: Jag vet I icke. . . . Han har blifvit rik; jag ser honom