Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 maj 1850, sida 1

10 Hd1II 1 0ud 111 UTP S 227 Militärafdelning. (Forts. fr. N:o 110) Betråffande åter sjelfva nyttan och nådvånigheten af inspektionsgeneralers, brigadgenealers eller generalbefålhafvares tillvaro, så varken vilja eller åmna vi bestrida densamna; detta dock hufvudsakligast af takfiska kål. Ett infanteriregemente år en alltför lien enhet, för att med nog kraft kunna uppråda i striden. Flera sådana måste för krigsperationerna förenas under en högre befålnafvare, en general. Ju mindre som vid krisets utbrott behöfver föråndras i armåens orgzanisation, desto fullkomligare och åndamålsnligare år den. Detta år en så påtaglig sanning, att den icke af någon lårer vilja bestrilas. Icke heller vilja vi alldeles underkånna let skål för dessa öfverbefålhafvares nådvåndighet, som hr X håmtat från expeditionsgöromlens alltför stora vidlystighet och besvärlighet, om högsta krigsstyrelsen skulle direkte skriftvexla och kommunicera sig med 40 sårskilta regementsoch korpschefer; likasom den af hr X antydda möjligheten, att i sådant fall de från hvarandra afskilda regementscheferna stundom skulle olika uppfatta och tillåmpa från krigsstyrelsen emanerande föreskrifter, icke synes oss alldeles osannolik, helst då dessa, såsom man i sednare tider blifvit van att finna dem, framlåggas i så dunkla och svåfvande ordalag, att de lemna uppfattningsoch tolkningsförmågan det friaste spelrum och nödga vederbörande, att tid efter annan utgifva förklaringar, åndringar och tillågg till desamma. Det år således åfven i detta fall både nyttigt och, ehuru till föga heder får krigsstyrelsen, nödvåndigt att en högre, granskande, pröfvande och beståmmande myndighet år öfverallt till hands, att upplysa och råtta. Vi åro dock långt ifrån lika beredvillige, att dela hr X:s öfvertygelse om nyttan af dessa öfverbesålhafvares ingripande i regementschefernas direkta tjensteåligganden, eller i den dem genom K. M:ts nådiga tjenstgöringsreglemente anbefallda skyldighet, att leda regementets inre styrelse, och i den dem genom samma reglemente tillförsåäkrade råttighet, att vara konungen, hvar för sitt regemente, ansvarige. Dessa ord, vatt öfverstarne åro K. M:t för deras regemente ansvarige, utgöra vål icke, såsom hr X be: hagat kalla dem, en -frasutan betydelse eller en blott förmenad, råttighet, allden stund de ordagrannt återfinnas i det tjenst göringsreglemente för armen, som K. M funnit för godt i nåder saststålla och kunnig göra, med befallning till vederbörande a detsamma vid alla tillfällen på det nogaste ej terkomma och vrerkställa, utan att derutinna göra några förändringar, tillägg eller uttydnin gar, som emot dess bokstafliga innehåll åro stri dandev. Det heter neml. i 1:a delen 51 af åberopade nådiga reglemente: Öfverste eller regementschefen år K. M:t ansvarig fö mm — —