Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 maj 1850, sida 1

Ingen anade att han på festens dag låg dåd, med blärödt, af den sista ångsten hemskt, vanstålldt ansigte på golfvet i en ung, förgudad dams garderob mellan pappaskar och gamla kasserade skor; eller att han nåsta natt i mörker och hemlighet, genom den firade dvinnans gamle trotjenare ördes på en åsnas rygg, och instoppad i en såck, ur staden och till en nåra bergshåla i hvars svarta djup han skulle multna till verldens sista dag. Den sköna Lauretta begäfvade rikligt ett Magdalenakloster, hvars heliga innebyggarinnor derföre lofvade att låsa fromma messor för hans sjåls frålsning. Munken Gregoris — den förnäma verldens omtyckte bigtfader — försvann också. Han smågtade sin dfriga lifstid i ett Camaldolenserklosters underjordiska fångelse, dit marchesens mågtiga inflytande hade bringat honom. Man begriper lått att bigtstolen flyttades. Marchesen talade aldrig med sin gemål om det passerade; både ute i verlden och i sitt hem behandlade han henne med stor agtning, ja, understundom med en önmhet som eljest icke var honom egen. Men i hennes sångkammare satte han aldrig mer sin fot.