Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 maj 1850, sida 1

Hårutaf finna vi, att af en menniska, som eger en viss jordrymd, blir, hvad råttigheterna betråssa (och dessa beståmmas af hans rått som medborgare), en dubbelperson, som först har lika mycken rått som hvarje annan menniska i vanlig mening, att han kan rösta för sig allena, som en person, samt dessutom en, som uppvåger sextiofyra andra menniskor — och allt detta år han i en person! Nåvål! vi gå in på, att han må hafva dessa stora råttigheter, men må han då också hafva motsvarande skyldigheter, annars lår troligtvis ingen klok menniska någonsin göra det. Om regeringen, som kommit fram med detta värdefulla förslag, hade gjort ett amandemang till förslaget, så lydande: att hvarje person, som röstar för 4 hela hemman, betalar en skatt i stigande (progressivt) förhållande, motsvarande hans inkomst; man skulle såkerligen icke då sett så många assållingar bland de förmögne och embetsmånnen, som man nu ser. Men det år icke nog med, att denna så fördubblade rika menniska våljer till andra kammaren; han har åfven rått att för sina 4 hela hemman vålja till den första. Han stiger, som vi se, i råttigheter, ju högre han kommer upp på den graderade skalan. För att icke anses falskt relatera vilja vi uppteckna 31 S, som lyder sålunda: -Till riksdagsmån i andra kammaren valbara, som uppnått trettiofem års ålder, kunna, utan vidare valbarhetsvilkor, till riksdagsman i första kammaren utses, så framt vid valet rösterna af mera ån två tredjedelar utaf valnämndens samtlige ledamöter dem tillfalla — eller såvida de åro embetsmån af alla slag, de högre naturligtvis — samt såvida de innehaft tre år före valet fast egendom på iandet eller deröfver; eller såvida de för sin rörelse kunna råkna 2000 idrs inkomst, eller om de bevistat tre föregående riksdagar. Vi förmoda, att hvar och en hår kan bedöma, huru den öfra kammaren skall se ut samt huru många mindre bemedlade kunna komma dit, då de behöfva öfver trefjerdedelars pluralitet och det — af sina likar? nej, de hafva intet att betyda i valdistrikter, som omfatta ett helt lån eller ditåt. Detta i korthet om valrätten; vi vilja nu skårskåda valsättet, men på förhand kunna vi såga, att det år af den beskaffenhet, att det omöjligen kan tillåmpas. Tånkom oss blott når man på landet skall tråda tillsammans för att vålja sjuttio ledamöter genom elektorer och femtio genom omedelbara val till andra kammaren och sedan i nya valsörsamlingar återigen för att vålja ledamöter i första kammaren, hvilket sammelsurium-? Och tror man vål att de, som hafva en sextondedels röst att asgitva, kunna eller vilja resa några mil till valorten för att afbörda sig sin minutiöst beskårda rått som statens medlemmar på ettfosterlands altare, inför hvilket de skola kånna sig vara en så obetydlig person mot den rike patronen, som alltid beståmmer utgången? Vi irra oss mycket, om vi våga tro det; nej valråtlen, liksom valsåtlet, år endast egnad att döda allt politiskt lif hos den mindre bemedlade delen af folket och stegra embetsmannaklassens och de egandes öfvermod. Jemföre vi det nuvarande representationssåttet med det i regeringens förslag uppgjorda, så skola vi finna hvaruti skillnaden består. Sverige blefve fritt från en sjelfskrifven adel, men det hade åndå qvar en adel, som hade lika stor politisk betydelse. Hvem erhåller de högre tjensterna, om icke adeln? Hvem har de största godsen, om icke adeln och den stora mångd af possessionater, som i intet afseende ger efter för den privilegierade adeln. Adeln komme således alltid att stå qvar, och dess betydelse skulle blisva ånnu större ån nu, då den endast har sjerdedelen i representationen, ty då blefve hela representationen icke ådel, utan adel, adel med allt det öÖfvermod och den herrsklystnad, som ståmplar det första ståndet i Sverige. Mot upphåfvandet af biskoparnes sjelfskrifvenhet skulle vi erhålla ett ,sjelfskrifvet embetsmannavålde, som vore ännu förfårligare, ån presterna åro, som stånd. Om vi tånka oss Sveriges stora embetsmannaskara, om vi tånka hvilket inflytande, den skulle komma att ega i ånnu högre grad, då regeringens nådebevisningar hade mera att betyda, och det just l tillfölje af maktens centralisering, så finna vi låtteligen, att det aldrig kan ligga i de två ståndens interesse, som nu hafva mycket att betyda, att så, utan orsak, lemna ifrån sig en makt, den de aldrig mer skulle kunna återförvärfva. För örrist år den massa, som står ntanfår under reoeringanc fårelac Kka stor