Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1850, sida 1

AAHAi:i reglementen och direktioner och subordinationsreglor. För jemfårelsens skull, ty man kan dock aldrig få ett rått begrepp om en sak, utan i jemsörelse med andra af samma art, har jag åfven besökt sjukhus, der inga diakonissor åro anvånda, t. ex. hår i Nurnberg. Hår äro i stadens största sjukhus, (som ligger ett litet stycke utom staden, också, liksom i Berlin nyligen och som alla hus i Nurnberg, i åkta forngöthisk stil uppförd) 140 sjuka på 3 afdelningar. Men hvilken skillnad till den inre organisationen! Då sröken vy. Rantzov i Berlin endast hade en skrifvare till hjelp, oaktadt 24,000 Th:r årligen gingo genom hennes hånder och hon sjelf personligen besökte och kånde hvarje sjuk bland nåra 500, sitter hår en s. k. förvaltare med 2:ne bokhållare omkring sig, röker cigarr, dricker kaffe och mojar sig emellanåt han i hufvudboken inskrifver de vigtigaste tilldragelserna för dagen och utdelar de nödigaste befallningarne, hvilka dock mest röra sparsamhet för de sjuka i kökshållningen. Då i Berlin 13 diakonissor voro så tillräckliga, att åfven tid återstod för några att betjena sjuka i staden, åro hår jemt lika så många beståndigt sysselsatta inom anstalten, utan att dock de sjuka stådse hafva någon hos sig. Då det i Berlin var föreskrifvet, att endast fullt friska och raska skulle antagas till diakonissor, d. å. tjenande qvinnor, gå hår flera gamla, hvaribland en krokig gubbe, som genom strapaser i krig blifvit lika sjuk, som många af dem, han skulle sköta. Han hör dessutom illa, så att de sjuka måste hafva temligen, mycket krafter dvar, om de skola kunna göra sig begripliga för honom. Den gamle gubben hade, utom allt fritt, 60 gulden i lån. Hvad de andra hafva, hörde jag icke. I Berlin deremot tjena de flesta utan lön, hafva blott fritt vivre och logi. . Nu bår man icke lita endast på egen erfarenhet, utan åfven rådfråga andras, för att komma till någor lunda såkerhet i slutsatsen. Jag frågade fördenskull några konvalescenter i Dresden, hvilka voro ute i trådgården, huru de der behandlades och åfven låkarne hår (ty utom öfverlåkaren, som bor i staden, finnas hår 3 på stållet, en för hvarje afdelning) intygade, hvad de sade: att diakonissor öfverallt, der de pröfvats, visat sig vara de aldraförtråffligaste sjukvårdarinnor. Det år åfven helt naturligt, att de måste så vara; ty hvad de göra, göra de ju af fri kårlekstjenst, ej får penningar eller för att uppfylla en gifven föreskrift. Under resan har jag ocksä varit sjuk en gång och ersarit, huru det år, då man med guld skall uppvåga hvarje minsta bevisadt prof af tjenstaktighet och omvårdnad. Isynnerhet åro alla föreståndare för kretinanstalter, blindoch döfstuminstitut, åsven om de icke dela diakonissornas religiösa öfvertygelse och äskädningssätt, ense derom, att för dessa anstalter de åro de båsta lårarinnor och värderskor för de olyckliga. Att idben sprungit upp ur katolska kyrkan och der i ede barmhertiga systrarnes orden har sin förebild, kan endast nedsåtta den i deras ögon, som se mera på trådets fårg, ån på dess frukt. Mätte den föreslagna diakonissföreningen i i Stockholm snart kunna träda i verket, för att öfvertyga åsven Sveriges innevånare om, hvad nu mera ingen menniskovån tviflar på i Tyskland, att dessa