Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1850, sida 1

Desertörer åro de, och det till och med före detta slag, då mitt öde skall afgöras!Jag har lofvat dfverste Mållendorf att såga ers majeståt att dessa båda karlar åro ibland de båsta i hans regemente; att de båda i flera slag som lejon hafva kåmpat för kung och land, hvilket deras årr och hederstecken nogsamt utvisa; att de åro så aktade och ilskade inom regementet att hvarenda man vill inlågga en förbön för dem får ers majeståts fötter. En hittad penningepung, full med guldmynt, frestade dem till den grad, att de glömde sin pligt och tånkte mera på deras nödställda familjer ån på den årofulla sak för hvilken de skulle kåmpa; men som de likvål icke helt och hållet ville öfvergifva.Hm; hm, godt, sade monarken; pungen år min, och jag ville gerna hafva gifvit deras barn tusen gånger mera om jag icke hade tråffat på dem som desertörer. Jag skulle likväl hoppas att Möllendorf icke vågar råda mig att benåda dem, till stor förargelse för andra och till mehn för tjensten?Nej, sire! han bad mig blott att jag underdånigst skulle framstålla . Hvad?,Att en panisk fruktan och köld för den goda saken har bemågtigat sig alla våra trupper, och han frågar vår store Fredrik hvilket