Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1850, sida 1

— ——— samhet måste väl ändå ett fruntimmer med själ och hjerta ha, än att vid stickbägen sitta och vånta på ett -fördelaktigt parti-. Denna enkla och anspråkslösa inråttning, som åndå åstadkommit så mycket godt, gaf mig ett klarare begrepp om diakonssanstalter, och jag föresatte mig att se flera. I Berlin år, såsom jag förut nåmnt, en i större skala. Tått vid en af murarne omkring den ofantliga sandstaden ligger ett så nyligen inråttadt stort Krankenhaus, att det ånnu ej till alla delar år fullt i ordning. Det år en stor, slottslik, med stil uppförd byggnad, sådana endast Preussen eller någon af de stora makterna måktar åstadkomma, och bår namnet Bethanien. Någon egentlig diakonissanstalt kunde jag icke upptåcka; men vål såg jag i hvarje sjukrum ett fruntimmer sitta och arbeta, vaktande på de sjuka. Dessa fruntimmer voro diakonissor, hvilka ett par timmar om dagen njuta undervisning i sjukvård och åfven i de enklaste medikamenters tillredning och användning. Sjukhusets prest gafåsven då och då några tim:s undervisning i kristendomskunskapen. I denna inråttning, som förestås af ett fruntimmer (von Ranzow, sjelf diakonissa från Kaiserswerth) måste åfven diakonissorna bitråga i sjukhusets ekonomi. Nu voro ej mera ån 13 eller 14; men ett vida större antal kunde upptagas. Ått döma af de sjukas utseende och den yttre vård, som aldrig kan döljas, i klåder, linne, rummens städning, matens noggranna tillagning ect. lemnade inråttningen intet öfrigt att önska. Man kånde sig vida båttre till mods i detta sjukdomens hem, ån i många friska boningar. På minsta önskan af de sjuka gålvo de trogna våktarinnorna akt. Vid hvarje större sjuksal var en liten kammare, hvarest en eller 2 diakonissor bodde och sofvo, för att vara till hands, om nägot, som påkallade deras hjelp, intråssade i sjukrummet. Af dem, som icke anvåndes på stållet, skickades på begåran några ut i staden till sjukbåddar; andra gingo sjelfmant och uppsökte de fattige, hvilka icke vågade kalla dem, eller icke kånde inråttningen. De flesta hår voro af s. k. högre stånd, mest adel. Men detta var icke håndelsen i Dresden, hvarest också diakonissor tjenstgjorde som sjukvakterskor på det lazarett, som ligger i förstaden Neustadt. Der voro de flesta af borgare-och handtverkständet; några åfven arbetares döttrar. Föreståndaren, sjelf en olård man, hade inga andra sörtjenster, ån ett sundt förstånd, god ordningsförmåga och ett innerligen kristligt varmt och för sina lidande medmenniskor öppet hjerta. Då man på andra sjukhus vanligen har en kamrer med ett vidlyftigt kansli omkring sig, som lefver godt, medan de egentliga sjukvaktarne klådas och behandlas som slafvar, så gick han och gållde under det anspråkslösa namnet Hausvater och hade icke båttre kost och hållning (ehuru han förestod hela inråttningen och förde alla råkenskaper och sjukhusböcker), ån de andra, som tjenstgjorde vid sjukhuset. Men han var också bildad i Kaiserswerth och de, som tjenade under honom vid anstalten, tjenade mer honom, som gick omkring på jorden och gjorde godt, hjelpandes allomån menniskor. Dersöre gick det åfven, utan alla vidlyftiga A A —