Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1850, sida 2

sör dyrt, min själl . . Jag såger ånnu en gång: gamle Fritz år galen och vi få betala hans galenskap! — men tyst, hvad år det för en rekryt som kommer emot oss?Ser jag rått, sade Adolf, så år det Fredrik, vår grannes son. God dag, min pojke; huru kommer det till att du fått uniformen på?Båda veteranerna omsamnade den nykomne och tryckte med hjertlighet hans hånder. Nå, ändtligen fick de mig till soldat,sade Fredrik, men det år nu bra som det år. Hemma var jag så olycklig och så år det, gudnås, med hela socknen; elånde öfver allt.Huru då? ropade de båda gamle. Nin far föll i det sista slaget, som J nog veten; min mor, stackare, sörjde sig till döds, och syster min, den slynan, rånde hemifrån med en vindböjtel till löjtnant och Gud vet hvar hon nu år! — men detta bry ni er vål icke stort om; J långtar vål att höra något om hus och hem kan jag tro.-Ja, det år såkert; har du några bref från hemmet till oss?-a, hår år ett bref till er, Adolf, från er dotter. Till mig, ropade den ena glad och snappade brefvet ur ynglingens hand.