Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1850, sida 2

Nej, det år nu snart år och dag gångna sedan jag hade bref sist, och då låg hon sjuk ånnu; hon hade förvakat sig vid min lilla dotters sjuksång, som dog bort för oss. Detkåra barnet! hon var fjorton år gammal då jag sista gången kyste henne och torkade bort tårarne från hennes kinder. — Ack, den gången tånkte jag icke att — att — Jo, jo, så går det, sade Adolf, men slå du bort. dylika tankar. Du vet vål att min hustru år dåd och borta och lemnade efter sig hela boet fullt af ungar. En utaf dem har jag icke en gång sett ånnu; den kom till verlden just då vi fingo marschordres och min Carolina, det fattiga kråket, dog i barnsången. Sågande detta tryckte han sin släpmössa djupare ned i pannan och vånde sig bort för att söndertrycka en objuden tår i ögat. -Jag önskar att kriget toge snart slut, suckade Carl, och långtar innerligt efter fred; ty detta soroliga lif, utan nytta för mig eller andra, år jag långesedan trött vid. Jag kånner att jag blir gammal och tung i sinnet; och vore det icke för de minas skull så hade jag vål långesedan lagt mig till hvila på slagfåltet. Som sagt år, jag år trött och led vid detta evinnerliga trummande, trumpetande och kom menderande och hela detta hundlif. Det år