Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 april 1850, sida 1

righet, som dikterade hans steg. Ofta hade de delat saror, olycka och umbåranden af alla slag med den ålskade konungen; ofta hade de sett honom på förderfvets brant, men hoppet och tron på hans lyckliga stjerna hade uppehällit deras mod — nu vacklade deras hopp, deras tro, de båsta bundsförvanterna för fåltherren dagen före ett slag; ja, man hviskade tillochmed om att konungens förstånd var förvirradt, att han hade paroxysmer af vansinne — men ett ord: ståmningen i den preussiska håren var allting annat ån god. Vintern nårmade sig med stora steg; soldaterne långtade hem och tånkte med vemod på hustru och barn; på deras uppbrånda hus, nedtrampade åkrar och morgondagens såkra död — intet jubel hördes i lågret — det välsignade soldatlåttsinnet hade flytt sin kos och gifvit plats ål fruktan och missnöje men få såfvo sina kånslor luft i ord, man fruktade att ståmplas som feg och ånnu mera en straffande kula på kunglig befallning. — -Hm! Gud vet, hvilken d—1 som rider vår gamle Fritz? sade Carl Schultz, en veteran som hade varit med i hela kriget, om hvilket hans talrika årr och hederstecknet på bröstet årofullt vittnade — allt går ju åt h—e till.? —