Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 april 1850, sida 1

min dotter Beata. Gubben uppreste sig och lade sina armar omkring Williamson: Vålkommen och förlåt mig på din faders vågnar. Hvem år du lik? Icke din far, icke din mor.Långe och med rörelse betraktade han de båda unga. J åren vackra och lefnadsfriska båda två och, som jag hoppas, åfven goda. Gud vålsigne eder! Och du du, Carl, har får honom varit en far?— Denne teg men såg med en frågande blick på ynglingen. -Min egen sar, försåkrade denne, hade icke kunnat vara mera god, saderlig och öm mot mig.— bet var ju ånnu en med er?— a, en låkare, upplyste Wejland. Nu rynkade den sjuke ögonbrynen. En låkare; hvad skall det tjena till?— Vid sjuksången, menade sonen, ,torde en skicklig låkare åndå icke vara så alldeles öfversflödig.— vvid dödssången år han det ätminstone,återtog den gamle. — Den låkare, jag medför, tillhör oss. Hans namn år Waldenau. Han år förlofvad med min yngsta dotter, om min far mins, lilla Svenborg.— yiJo, jag mins er alla. Låt honom komma då. Hvarföre fick icke hon komma med?— Någon skulle se huset till godo. Vi åro många nog åndå.