Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 april 1850, sida 1

22 — —— (Joh. 5: 44.) Kristendomen fordrar, att man skall söka sin berömmelse i det egna medvetandet, der Gud bår vittne, och icke uti andras pris: Låter oss icke begåra fåfånglig P.is till att förtörna och hata hvarandra insbördes;r— — inbördes drager hvars andras börda och så fullborden J Kristi lag. .Derföre om någon låter sig tycka något va,ra, åndock han intet år, han bedrager sig ,sjelf.. Men hvar och en bepröfve sin egen gerning och så skall han allenast uti sig sjelf -hafva berömmelse, och icke uti andra, (Gal. 5: 26.) Visserligen såtter åfven kristendomen ett godt namn och rykte inför efterverlden såsom något godt, ja såsom en nådelön; (sade icke Kristus sjelf, med afseende på qvinnan, som smorde honom med kostbar smörjelse, till den, som klandrade denna hennes uppoffring och pietet: ,Sannerligen såger jag eder: hvar som helst i hela verlden detta evangelium predikadt varder, skall ock detta, som hon gjorde, sagdt varda henne till åminnelse,); men helt annorlunda förhåller det sig med de yttre dretecknen. Begåret efter dylikt kram har sin rot i menskliga årelystnaden; således i en syndig lusta. Den menskliga svagheten, i kånslan af sin egen obetydlighet och dunkelhet, vill till belåning för sin lilla kraftansträngning, ådagalagd vid något lyckligt tillfålle, lysa, och detta icke blott för en stund, utan för hela sitt lif, och når detta icke på annat sått kan ske, når man icke har något inre ljus, som kan fortsarande lysa, vill man utanpå sitt bröst båra en stjerna, hvars strålar icke skola slåckas, och man vill höra sin åra utropas dag efter dag. Mycken eftertanka behöfves visserligen icke för att kunna inse det ömkliga uti ett sådant fikande. Också i den mån ett folks medvetande klarnar, kastar det med ovilja bort dylika leksaker, som endast kunna passa för den första barndomsåldern af ett samhålle, samt för dårar. I de första oroliga åren af sin fria tillvaro hade Nord-Åmerikas fristater en riddare-orden, cincinnatusorden; men knapt var frihetskriget slutadt, för ån åfven denna orden afskaffades, och någon annan har sedermera icke der blifvit införd. Huru annorlunda tillgick det i Norrige! Allt sedan 1814 gladde sig detta fria folk åt den lyckan, att icke åga några norska riddarvårdigheter. Vål såg man med smårta, huru en och annan Norrman var nog ofri i sin själ att låta hånga på sig svenska ordenstecken; men detta fick vara för hans egen råkning; dermed hade den Norska nationen ingenting att skaffa, och den åra, som vanns genom dylika utmårkelser, syntes mången redlig Norrman vara af ganska tvetydig beskaffenhet. Omsider var det konung Oscar förbehållet, att åt Norrmånnen instifta en egen norrsk riddaryårdighet, St Olafs orden. I flera år efter konung Oscars uppstigande på tronen såg man endast några sparsamma stjernfall. Man tyckte sig finna, att den humane och bildade konungen endast ,nådder och tvungen, fortsatte en utdelning af stjernor och band, hvarmed han ämnade upphöra, så fort det blef honom möjligt. Man gladde sig åt, att konungen så högsinnadt uppfattat både sin kristliga pligt och sitt upplysta folks battre Önskningar. Men man synes hafva bedraget sig. Stjernfallen återkomma periodiskt, liksom stjernfallen i naturens rike, men, thy vårr!