Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1850, sida 2

Det år en bekant sak, att handtverkare i åtskilliga af Sveriges ståder hålla på att lemna lockbete till en ifrån Westerås utkastad krok, medelst hvilken man tror sig kunna uppfiska icke blott den gamla skråförfattningen, utan åfven andra för handtverkeriernas välbefinnande såsom nödige ansedde suldliskar. Sammankomster hållas och man gör sig verkligen den förhoppning att kunna omintetgöra nåringsfriheten. Äfven hår i Götheborg nårer man dylika illusioner och såsom bevis hårpå förtjenar anföras, att man utsett en handtverkare, målaremästaren C. A. Bolm, att såsom ombud bevista ett skråmöte i Westerås. Vi inse nog, att de nya förhållanderna, i synnerhet under öfvergängsperioden, kunna hafva verkat rubbning i en och annans vanor, och måhånda åfven verkliga olågenheter; men vi hysa den dfvertygelse, att det beror af hvar och en måstare sjelf att nöjaktigt reglera förhållandet emellan sig och sina arbetare; att inga tvängslagar numera förmå att afhjelpa det bristfålliga, som ånnu möjligen förefinnes, och att de, som deltaga i sammankomster, i åndamål att återstålla det gamla och håmma de nya ideernas utveckling, 8, onödigt förspilla både tid och möda. Såsom ett nytt bevis på hvilken oreda och förlust, de Hammarsköldska assignationerne förorsaka bland allmogen, torde följande förtjena att omnåmnas. Helt nyligen inkom å Rikets Stånders hårv. vexelkontor en bondhustru och begårde att få vexla en s. k. Hammarsköldare å 30 rdr rgs. Då vexelkassören upplyste om, att detta slags myntrepresentativ numera icke gållde, började hustrun under tårar omtala i hvilken svår stållning hon råkat derigenom, att ingen ville vexla den Sedel, hon innehade. På tillfrågan, huru hon bekommit den, omtalade hon, att hennes man vore sångliggande af sjukdom; att de hade flera små barn, samt att hon af tvingande omståndigheter för icke långe sedan nödgats föra sin enda ko till marknaden i Warberg, der den försäldes, och i betalning för hvilken erhölls den ifrägavarande assignationen, jemte några riksdaler i annat mynt. Återkommen till sitt hemvist i Halland, ville hustrun vexla sedlen, men ingen ville emottaga densamma. Slutligen gaf man henne det råd, att begifva sig hit, der ett kontor för invexling af dylika sedlar skulle finnas. Sedan den arma qvinnan efter åtta mils vandring ankommit hit, fann hon att uppgiften om det föregifna kontoret var ogrundad. Genom vexelkassörens vid förstnåmnde kontor, herr S. A. Holmgrens försorg, föranstaltades då en insamling som uppgick till 50 rdr rgs. Dessa medel öfverlemnades till hårv. domkyrkosörsomlings hastorsembete, som benåget åtog sig att hos pastor i den församling, der hustran uppgaf sig vara boende, esterhöra om hennes beråttelse vore sann. Sedan nu från sistbemålte prestman ingått skrifvelse, i hvilken hustruns uppgifter till alla delar förklaras vara grundade, hafva penningarne remitterats för att komma hustrun och hennes man tillgodo. 8 s—