2— Några ord, beträffande lösningen af den sociala frågan.) Midt i detta virrvarr af theorier, dessa de olika skolornas meningsstrider, denna mensklighetens misströstan om att det finnes någon lycksalighet, tillropar oss Bastiat: -Det år icke sannt, alt Försynens heliga lagar bringa sam — fundet i olycka l Ur en gemensam förutsåttning draga de olika skolorna olika slutsatser och tvista sinsemellan om deras rigtighet. Med den gemensamma sbrutsättningen salla åfven konsequenserna och den dem emellan rådande skiljaktigheten. ben grundtanke, som genomgår Bastiats ifrågavarande arbete år: 1) enkel, bår denna sanningens anspråkslösa prågel, som gör ljuset, ljudet, rårelsen till otvifvelaktiga, axiomatiska företeelser; försonande, emedan den ådagalågger den Zolrenssemmeie, som i sjelfva verket sinnes eller kan tillvågabringas mellan många af de elementer, som nu ligga i strid med hvarandra; 3) tröstande, emedan den ådagalågger villfarelserna i den låra, som förkunnar ett allt jemt. fortskridande elånde; 4) religiös, ty den afslöjar Guds godhet och vishet åfven hvad det menskliga ssamfundet angår; och 5) praktisk, ty det gilves såkerligen ingen theori, mera utförbar, ån den, som lår: Tät menniskorna arbeta, byta, köpa, handla, vandla, låra, förena sig och Omsesidigt verka på hvarandra; ty enligt försynens lagar . kunna ordning, endrågt, fortskridande, det goda, det bättre, det båsta hårflyta endast och allenast af ett förnuftigt bruk af deras fria vilja. Tron på de gudomliga lagarnas vishet utgör åfven tron på friheten; om vi stålla oss de förra till efterråttelse, så ega vi åfven den sednare. Huruvida vi hafva denna frihet och huruvida de gudomliga lagarne verka i hela deras hårlighet, det år en fråga, som vi måste söka få besvarad, innan vi utbrista i klagomål ösver det rådande sociala elåndet. Den fria menniskan måste irra sig, emedan det står i hennes makt att vålja, och hon måste lida, emedan hon irrar sig. Detta lidande år imellertid icke någon olycka; det bevisar ingenting emot interessenas harmoni sinsemellan; det måste snarare tillerkånnas detsamma en håg mission, nemligen den, att föra menniskan tillbaka på det godas och råttas våg. Denna vålgörande verkan går imellertid helt och hållet förlorad der, hvarest menniskan icke får fritt beståmma och ansvara för sina handlingar, det vill med andra ord såga, der, hvarest man beröfvar menniskan det förnuftiga bruket af hennes fria vilja. Der upphör nemligen lidandet att vara en följd af menniskans egna villfarelser och förlorar på samma gång sin egenskap af att vara ett korrektiv på hennes handlingar. Under så beskaffade förhållanden anser menniskan lidandet såsom en olycka, den hon icke sjelf ådragit sig, ja hon anser det såsom ett vittnesbörd på den orättvisa, man låter henne vederfaras. Likvål år det icke allenast den rigtning, som våra nuvarande institutioner hafva, utan ) Forts. o. slut fr. N:o 94.