Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1850, sida 2

han, som kommer! De bleka dragen öfvergjötos af en liflig rodnad.-Var god och bered honom på min ankomst, hörde han en kår röst såga. — O, det behöfs icke; Öppna, öppna, herr pastor!Dörren öppnades hastigt. Wejlands ögon stirrade på en punkt, bå Jödsbädden, der den gamle hvilade. Det grå håret föll i oordnade lockar kring hans axlar; anletsfårgen var gulblek, och blicken återgaf hans sjåls änger, längtan och smärta. Åyin son, min son, du kommer ensam. Ja, deruti gjorde du rått. Böj icke knå! för en brottsling gör man ej knåfall! Han såg bedjande på pastorn och denne aflågsnade sig. Min far, jag har en balsam med mig. som kanske skall göra ert sjuka hjerta godt! yttrade Wejland. — -Du sjelf, din ankomst, din omfamning, åro för mig den båsta balsam. Någon annan finnes icke. — AIcke! upprepade den uppskakade sonen. -Anne Charlotte Kållstrand år död!öDen sjukes anlete undergick en sållsam föråndring. Nämn henne icke, bad han. — -Jo, jas måste nåmna henne; måste såra först för att sedan kunna hela. Hon har nyss aslidit, och på sin dödssång beråttat, att, anande den olyckliga koppens inne