Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1850, sida 2

den plågar framstålla sör kandidaterna. Man försåkrar imellertid, att Leclerc icke vill underkasta sig det nya profvalet. Enligt CorSsaire hafva hrr Thiers, Mole, de Hroglie och Montalembert blifvit efterskickade af republikens president, för att höras rörande Leclercs kandidater. (Söndagskejsaren Napoleon hade i sitt sednaste nummer ganska energiskt försvarat Foys kandidatur, i synnerhet emot legitimisterne). -Man måste vilja, hvad den sociala ordningens parti vill, skall Mole hafva yttrat, de små interessena måste försvinna för de stora. Leclercs kandidatur upptages af de legitimistiske bladen såsom en seger öfver öfverste Foys orleanistiska kandidatur och såsom ett medel till de olika fraktionernes försoning, hvaremot de orleanistiska tidningarne taga den ganska ljumt. Oppositionsbladen skildra den såsom en utmaning till borgarkrig, medan valen af d. 10 Mars hafva skolat betyda en försoning emellan proletariatet och bourgeoisien, och de åberopa sig dervid på följande yttrande i det frenetiska ultra-reaktionåra bladet Patrie: Leclercs kandidatur har en ganska beståmd betydelse: i Juni befunno sig de Flotte och Leclerc på motsatta sidor af barrikaden. Med oss alla dem, som marscherade emot barrikaderne! Med eder I alla dem, som försvarade dem! Måtte Gud dåma oss emellan! Den 16 blef Eugene Sue i den bekanta salen vid Rue Martel uti en församling af mer ån 6000 personer proklamerad som det socialistiska partiets kandidat. Inom den militåra verlden förefalla nåstan dagligen tilldragelser, som år ganska betecknande för hårens anda och sinnesståmning. Nu har i Cahors egt rum ett militårtumult af ganska allvarsam beskaffenhet. Underofsicerarne vid tvenne derstådes förlagde infanteriregementen voro tillsammans på ett vårdshus, der de roade sig med att sjunga revolu. ? . H . . . tionåra sånger. bå stadens poliskommissarie ville förhindra dem från detta deras förehafvande, blef han skymfad och oqvådad under sin tjenstutöfning, med anledning hvaraf han arresterade några af underofficerarne. Men de arresterades kamrater störtade genast med dragna sablar på kommissarien och hans medhafvande polisbetjenter samt tvungo honom att åter lösslåppa de arresterade, En undersökning år redan inledd rörande denna affår. Flera af underofficerarne hade låtit förnimma det i lagen såsom upproriskt betecknade ropet: Lefve den demokratiska och sociala republiken! och hotat poliskommissarien att vid passande tillfålle hafva honom i godt minne. Constitutionel för d. 16 har en artikel af Granier de Cassafnac, som deri går temmeligen rakt på saken och icke otydligt läter förstå, att diktaturen uppdragen åt Louis Bonaparte år den enda möjliga lösningen af det närvarande förvecklade och hotande tillståndet i Frankrike. NationalföÖrsamlingen sysselsåtter sig med budgeten; förhandlingarne erbjuda ingenting af vigt eller allmånnare interesse. Församlingen har åter aflagt ett bevis på sitt hat emot revolutionerne, i det den med 400,000 francs förminskat det understöd, som beviljas de i Frankrike vistande politiska flyktingar; hvarjemte hon alldeles indragit de pensioner, som, enligt förslag, till ett belopp af 500,000 francs, skulle tilldelas dem, som före Februarirevolutionen blifvit dömde för politiska förbrytelser, samt från 150,000 till 115,000 francs nedsatt understödet åt Julioch Februarikåmparne. — Det af regeringen åskade anslaget åt de större teatrarne i Paris har beviljats i församlingen, och 60,000 francs derutöfver till italienska teatern.