Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1850, sida 2

för att i ett annat finna, om icke friden, ätminstone ensamheten. Jagad af samvetsförebråelserna, ombytte han ståndigt vistelseort, och i en af sina mörkaste stunder sick han den ingifvelse att utsprida ryktet om sin död. Men hemlångtan, denna oförklarliga kånsla, som ånnu ingen måktat bekåmpa, Jörde honom våren 1839 till Norrige, der han, förklädd och under ett annat namn, nägon gång vågade besöka den kära hembygden. Icke utan en stark fruktan att blifva igenkånd, nalkades han dessa kånda nejder, der hvarje sten, hvarje flåck var honom vål bekant. Ryktet om de underbara nattliga synerna hade åfven nått hans gömda vrå, och i förhoppning, att ingen skulle våga nalkas hans välnad, gaf han vika för sin måktiga önskan, att i sin aflidne sons rum få anropa den evige, barmhertige faderns förlåtelse. Då kunde han emotstå begåret, att. i sin famn sluta den lefvande; men nu, når timglaset var nåra utrunnet, nu skickade han kyrkoherdens i församlingen son till sina förfåders äldriga boning. Han hade nyss emottagit sakramentet och inför en värdig själasörjare utgjutit sitt qvalda hjerta, då han med anstrångning uppreste sig för att lyssna om icke hans öron bedrogo honom. Han tyckte sig höra bullret af en vagn. Jo, det år så, det måtte vara