Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 april 1850, sida 1

nom tid och möda. Andra menniskor hafva jemnat marken, uttorkat morasen, språngt klipporna; byggt bryggor, gjort vagnar, anskaffat håstar, anlagt jernvågar, tillvågabringat ångvagnar, o. s. v. — allt till hans och andras beqvåmlighet. Man ,kan, såsom ofvan blifvit nåmndt, icke annat ån förvånas öfver det stora missförhällande, hvilket eger rum mellan de fördelar, som ifrågavarande man åtnjuter af samfundet, och de deqämligheter, som han sjelf medelst egna krafter skulle kunna förskassa sig. Man skulle icke utan fog kunna våga påstå, att han på en enda dag drager nytta af flera saker, ån han ensam på sex århundraden skulle kunna tillvågabringa. Hvad som gör denna företeelse ånnu mårkvårdigare, år det, att alla menniskor befinna sig i alldeles samma låge som han. Hvar och en har njutit millioner gånger mera beqvåmligheter, ån han sjelf varit i stånd att producera. Men om man nu ville anstålla en mycket noggrann beråkning, så skulle det visa sig, att vår handtverkare åfven har betalt alla de tjenster, samfundet bevisat honom, med motsvarande återtjenster. Man skulle åfven då kunna öfveriyga sig om, att han icke gjort något, för hvilket han ej, under en eller annan sorm, erhållit vedergållning. En så beskaffad samsundsmekanism måste dock i sjelfva verket vara både beundransvård och måktig, som såtter den ringaste i stånd att njuta flerfaldigt mera, ån han sjelf kan tillvågabringa, och detta utan att, i allmånhet taget, blifva samfundet derföre något skyldig.