Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1850, sida 1

2232:::: ma; socialisterne åter skapa sig i sin egen inbillning ett samfund och begåfva medlemmarne at detsamma med kånslor, som passa för ett sådant samfund, d. v. s. för produkten af deras fantasi. Om ock vetenskapen i och för sig år ofelbar, så år dock icke detta förhållandet med dess dyrkare, och åfven de af ekonomisterne uppstållda reglor innehålla en mångd villfarelser. Dessa villfarelser hafva socialisterne anvåndt till klagopunkter emot sjelfva vetenskapen. Ekonomisternes irringar åro dock af den beskassenhet, att de korrigera sig sjelfve, ty de visa oss interessen i strid emot hvarandra, hvilka vetenskapen erkånt vara fullt harmoniska. Leder detta erkånnande till frihet, så blir ju denna, oaktadt alla irringar, den politiska ekonomiens slutföljd. Utmårkte ekonomister hafva uppstållt. theorier, som logiskt leda till nådvåndig oråttviSa, till olycklig och tilltagande olikhet i lefnadsvilkor, till oundviklig pauperism, 0. s. v. Så t. ex. betecknar Ricardo såsom pris för rååmnet summan af det arbete, som dess frambringande på den mest otacksamma jordmån kostat, en jordmån, som endast samfundets tillvext kan nödga någon att kultivera. Nu tvingar denna samfundets tillvext individerne att odla allt mer och mer otacksam Jord, och under det att hela menskligheten, med undantag af jordegarne Jelfve, lefverera en allt större mångd arbete för en lika qvantitet lifsfårnådenheter, eller, med andra ord, pödgas att emottaga en allt ringare mångd lifsförnödenheter för en lika gvantitet arbete, vexer jordegarens rentevinst för hvarje gång, som hungern tvingar de arbetande samfundsmedlemmarne att odla ett magert jordstycke. Denne theori, påstår Bastiat, år tråstlåshetens, ty den förkunnar de jordegande dagdrifvarne ett ståndigt, alltjemt tilltagande ötverflöd, under det att den på samma gång förkunnar arbetaren ett oupphörligt fortskridande elånde, en skillnad i lefnadsvilkor, som aldrig kan undvikas. Så t. ex. såger Malthus, att befolkningen tillvexer hastigare, ån medlen till dess underhåll kunna hinna ökas, och att detta missförhållande endast och allenast kan afhjelpas antingen genom en förminskning i prokreationen, eller genom en förökning al mortaliteten i alla möjliga förfårliga former. Någon moralitet, i den allmånnelighet, att den kunde utråtta något, finnes icke till, och ingen bör fördenskull göra sig råkning på dess verkningar. Det blir följaktligen ingenting annat dfrigt, ån de repressiva, fallen: laster, krig, pest, hungersnöd, stor dödlighet, denna pauperismens oundvikliga följeslagarinna. Andra ekonomister upptråda och framstålla likartade ider och uppfylla genom det inflytande, som en förenad auktoritetsmakt alltid utösvar, menniskornas sinnen med fasa och förskråckelse. Ingen kan undra deröfver. Elåndets oundyilighet, framtidslösheten, år ju den låra, de förkunna. Huru skall man kunna förklara, att förkunnarne af dessa sorgliga, tröstlösa låror kunnat uppstålla de olika interessenas harmoni sinsemellan såsom grundprincip för och friheten såsom en slutföljd af sina theorier? Om deras theorier vore rigtiga, så kunde L—— ä— r— — — D 22 — 4