Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1850, sida 1

afsomnades rum få ega mina sorgligt ljufva stunder, och detta rum blef mig en pilgrimsort. Mitt barn omsvåfvade jag, så mycket jag kunde och sånde honom ofta betydliga penningesummor. För honom bad jag Gud någongång — för mig sjelf aldrig. Når jag då såg, förstod och hörde att han ålskade er dotter, o, då bad jag med brinnande ifver att hon måtte bli hans. Jag hatade doktor Waldenau och försökte att undergråfva hans lycka. Tacksamheten till er tog ibland ut sin rått, och då var jag, som jag redan sagt, nåra att befria er från en börda, hvars hemlighet jag anade; men mycket tillbakahöll mig. Och under den sednare tiden, då mitt ungdomssel inom er familj blef bekant, kunde det ej vara omsorgen för mitt goda namn som bundit min tunga; men Jag har lefvat i ett virrvarr, mitt förstånd har varit omtöcknadt.... Utmattad sjönk hon tillbaka på sitt låger. Hon ösverlefde natten och följande dagen. Når det led mot andra aftonen, samlade hon åter sina krafter, för att såga några ord. Iag har i ordets djupaste bemårkelse varit oly cklig; men under de sednare dagarna af mitt lif har jag funnit en kostlig perla, som ligger i djupet af mitt hjerta. Den kallas tron, docn mamsell Dahl har varit ett medel i Guds hand att ditlägga den. Hon utsträckte armarna mot