Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1850, sida 1

Wendela. Och åfven ni (hon vände sig åter till Wejland) som öfvervann er motbjudighet att gifva er dotter till sonen af en brottslig qvinna. Min son befrias nu från den vanåran att kalla mig moder.— Beata, som knåfallit bredvid den djupt uppskakade sonen, lade handen på hennes mun och utbrast: -Moder! Vålsigna edra barn!Småleende fåste hon på dem de halfbrustna ögonen, uppgaf en suck, och var ej mera bland de lefvandes antal. , XXVII. Dagen efter den obemärkta, enkla begrafningen, var Wejland allena med sin hustru, Svenborg och Waldenau. — ila, fast jag ej ålskar långa förlofningar, vill jag dock ej, når Gud så nådigt lyftat en svår tyngd från mitt bröst, vågra bifalla er bön; men afbiden åtminstone framtiden. Om den för dig, Thor, kan medföra föråndrade, ljusare utsigter, så i Guds namn behållen edra ringar; men aldrig låter jag sammanviga er förrån jag ser, att du kan bjuda din hustru att med dig dela en tryggad bergning.