Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1850, sida 1

dell I1CIVväd Elldåst I SåagalI OCII III11IIIC0. Opinionens makt. En dansk skriftställare, hr M. Goldschmidt, yttrade för någon tid sedan, att om ock 100,000 moraliskt förderfvade menniskor trådde tillsammans får att rådplåga om allmånna angelågenheter, skulle de dock nödgas att fatta ett årligt beslut. Meningen med detta såsom en paradox klingande påstående kan naturligtvis icke vara annat ån, att det goda och råttskaffna har en oemotståndlig makt, och att menniskorna vål i ensamhet, i mörker, eller i mindre, slutna kretsar, kunna undandraga sig dess inflytande; men att, om de nödgades att framtråda i dagsljuset och i en så stor omgifning, att menskligheten syntes på ett imposant sått vara representerad, skulle dess egendomliga makt åfven gripa dem. En bekråftelse hårpå finner man i en tilldragelse, som nyligen egt rum i London. En af redakjörerne af tidningen Morning-Chronicle hade med stor måda lyckats tillvågabringa en högst besynnerlig sammankomst, nemligen mellan en mångd unge förbrytare, tjufvar, röfvare, för ett olagligt nåringsfång misstånkta tiggare, o. s. v. Man hade utdelat intrådeskort och inbjudningar i alla möjliga kyssen och nåsten af den stora verldsstaden, och antalet af dem, som vid sammantrådet infunno sig, uppgick. till 150. Redaktören, herr Mayhew, presiderade i denna församling och sökte att åt förhandlingarne gifva en engelsktallvarlig, parlamentarisk karakter. I första början hade han i detta fall stora svårigheter att bekåmpa; men hans bemödanden kröntes likvål omsider med framgång. Sedan man försåkrat församlingens ledamåter om att de vid sammankomsten kunde öppet och fritt uttala sin mening, att de stodo under den engelska församlingsfrihetens och hederns besky dd, omtalade de helt öppet sina förbrytelser, och dessa bekånnelser emottogos med larmande hurrarop. En yngling af 19 års ålder förklarade, att han 29 sårskilta gånger hade blifvit håktad, och blef i följd deraf ett föremål för alla de nårvarandes beundran och bifallsyttringar. De få, som hade blifvit straffade och gifvit hopp om båttring, blygdes nu derdfver och skrefvo med krita på sina hattar, huru många gånger de undergått straff, hvilket likaledes helsades med bravorop och ren tredubbel salfva af bisallsyttringar. Men nu tillfrågade man dem hvar för sig, om de vore nöjde och lyckliga med detta lefnadssått. De medgåfvo då, att de icke så voro. Derefter tillfrågades de om de anledningar och orsaker, som fört dem in på lastens bana, och nåstan alla förklarade då, att det var hyresvårdar och tjusgömmare, som hade förledt dem; men då en ville lemna några nårmare upplysningar hårom, ropade de andra: Håll munnen! Ned med förrådaren.— Oraföranden sökte nu öfvertyga dem om det orimliga i att skona de menniskor, som varit orsaken till deras olycka; men hårpå svarade de, att de behöfde dem; att de nu en gång voro förderfvade; att det nu vore försent att komma på båttre tankar, och att samfundet för dem icke hade lemnat något annat val öppet, ån att antingen som ditintills fortgå på lastens våg, eller att då af hunger. Man bör ej, yttrade ordföranden, låta modet falla. Har ingen af er tånkt på, huruledes han möjligtvis ånnu skulle kunna komma att