Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1850, sida 1

dig. Hans egna affårer antogo ett alltmera hotande utseende. Det begrepp, han för sig uppgjort om hederns lagar, nekade honom. att mottaga den uppoffring, som den unge råttsinnige ynglingen var fårdig att söra — och nyss hade den blilvande, af honom värderade och ålskade mågen, gått miste om en regementslåkarebefattning, hvilken han, kort förut, haft all anledning att hoppas erhålla. Till råga på allt detta, kom nu minnets spåklika, hemska vålnad. Tornuret hade slagit åtta om aftonen då han vid en ljudlig knackning på sin kammardörr, hastigt spratt till. -Är det Gunilda?ropade han. — Nej, pappa, det år jag, svarade Beata. — Flicka, låt mig varal— -För Guds skull, öppna! En döende vill tala med pappa.Nu sköt han undan regeln.-Du har ju fått det, som du vill; kan du ej låta mig vara i fred?frågade han tankspridd. — Hår år en biljett från Thor.W ejland ryckte hastigt till sig biljetten och läste följande; Fru Kron har ej många timmar qvar. — Vöjligt, att den nämtande lampan ännu hrinner ett, eller ett par dygn; men sedan år det