— ä— 4d — De åro ett och detsamma, samma mål. Skön och poötisk år icke machinen, medelst hvilken vi så blixtsnabbt röra oss sramåt, men skön och poötisk år den frihet i rörelsen, hvilken vi förskasla oss genom densamma; skönt och poetiskt åfven nillet, som genom machinen gör ofantliga naturkrafter till underdåniga tjenare åt den menskliga friheten. Det bör alltså icke förundra oss, att. den amerikanske kaptenen så fanatiskt svårmar för sitt ångfartygs snabbhet, att han för detta sitt ideal ofta språnger i luften sig sjelf ooh ett halft tusental passagerare. Sjelf har jag ej kommit så långt i realismens religion och rörelsens poesi men för ett poetiskt. sinne sinnas hår många andra utvågar att tillfredsstålla sin inre trångtan. Hela lifvet år hår i högsta grad dramatiskt och innehåller mången interessantare situation ån en ångbåtsexplosion. Är man måktig en verklig dramatisk grundton i åsigter och ståmning skall man finna lifvet i Amerika poetiskt, och jag tillfogar: rikare på poesi ån gamla verldens. Också uppfattar den sanna Yankeen med sjelfkånsla sin egen nationalkarakter, några af dess fel inbegripna, poetiskt. I en af de talrika oslentliga föreläsningar, som hår oafbrutet hållas öfver alla grenar af vetenskap och konst, och hvilka sörelåsningar oftast stå öppna för hvar och en utan betalning, har nyligen en herr Whipple öfver den amerikanska karakteren uppdragit en interessant karakteristik, af hvilken jag hår vill meddela ett par rader. Den amerikanska nationalkarakteren har, sade han, bildats genom sammansåttningen af tvenne hufvudelementer; det ena år den engelsman, som rest öfver hafvet, för att samla skatter; det andra den engelsman, som fårdats öfver oceanen, för att förvårfva sig borgerlig och religiös frihet. Det sednare elementet år det förherrskande. -Men af den nackstyfve, oböjlige, kantige, jernhårde puritanen har blifvit den låtte, eftergisne, smidige, Proteusartade universella Vanken — en menniska, som passar för hvarje luftstreck och hvarje land, som utan svårighet kan utbyta sina vanliga sysselsåttningar mot dem af alldeles motsatt beskaffenhet; som vet att skaffa sig beqvåmligheter hvart han kommer; som, hunnen till välstånd, slår sig på kolossala företag och projekter; som, fattig, år en stråfsam farmer i New-England, en Sam Slick i provinserna, en Nimrod Wildfire i Kentycky, en Jefferson Brick vid grånsen — med ett ord den förslagnaste varelse i skapelsen. Obestridligen har Amerikanaren betydande talang för den dramatiska konsten, men framför allt för komedien. Dagligen uppföras effektrika lustspel, som till en stor del anspela på det amerikanska lifvet och ofta hafva dagens politiska frågor till föremål. De åro naturligtvis i de flesta fall arbeten af inhemska författare. Så har i dessa dagar slaffrågan såsom komedi blifvit framdragen på scenen. Jag vill dock icke beråmma det förhållande, att negrerna öfverhufvud spela en stor roll i de amerikanska komedierna, och ånnu mindre, att en del af theaterföreståndaren Christys negertrupp till en del består af — Tyskar, svartmålade i ansigtet, menniskor af åkta germaniskt blod, som kunnat förgåta, att naturen gifvit den blå ögon och blondt hår! Herr Christys trupp, som organiserades år