Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 april 1850, sida 1

.l xV— —— Att, oaktadt denna goda inråttning, de sachsiska skolorna dock i sjelfva verket ej lemna båttre resultater, har sin grund i ett för alla tyska skolor gemensamt dubbelfel, nemligen det, att lårarne å sin sida tala för mycket, och lårjungarne å andra sidan få för litet utrymme för sin taleförmäga, eller också, om de tala, att de då tala alla på en gång, hvarigenom största delen tanklöst blott eftersåger, hvad en mindre del söresåger. Låraren blir hårigenom alltid den bedragne: han inbillar sig neml., att barnen kunna mera, ån dei sjelfva verket kunna, och tager några fås kunskap för hela hopens. Den i Sachsen såvål som i Preussen alldeles föraktade eller förbisedda lankastermetoden gör åfven sitt till att öka de fördersliga frukterna af detta lårarens sjelfbedrågeri. Liksom man förr på våra gymnasier tog lektorns grundliga afhandling af ett låroåmne för grundlighet hos gymnasisten, så begå åfven Tysklands folkskollårare det stora misstag, att de förvexla sitt bemödande att klart och srundligt genomgå ett ämne med lårjungens förmåga att också klart och grundligt uppfatta det. Såsom tjädern, då han spelar i skogen, ej mårker jågarens steg, når han nalkas med det försåtliga lodet; så gifva icke heller dessa skollårare, i den fart, hvari de åro stadde, akt på, huru litet barnen i sjelfva verket låra. Och såger man dem: -det duger icke, det går barnasinnet förbi, ehuru in i barnaörat, så kunna de icke tro det, ty de hafva ej sjelfva båttre lårt; deras egna lårare lårde dem på samma sått. Om de tyska skollårarne åfvensom hela den tyska nationen hade litet mera praktisk blick och förmåga, skulle de med sin bildning, sin ihårdighet och stora arbetsförmåga kunna åstadkomma saker, som grånsade till underverk. Nu deremot, genom sin opraktisk het, kunna de knappt tillvågabringa så mycket, som andra hålften så bildade, men mera praktiska nationer förmå att sätta i verket. Tysklands enda råddning ligger uti, att ett år eller par alldeles lägga böcker och studier å sido och under denna tid endast gifva akt på det verkliga lifvets enkla företeelser och lagar. Doktrinen år Tysklands nationalsynd, och fört ån detta hårliga, rika land genom hårda bepröfvelser och strider blifvit strassadt derför och genom straffet blifvit tillråttavisadt, år ingen hjelp att vånta, hvarken för stat, kyrka eller skola. För huru långt denna doktrin kan stråckas i ensidighet — derför behöfves intet annat bevis, ån blott det faktum, att i hela Tyskland ånda till Schweiz ej en enda folkskola med fullståndigt genomförd vexelundervisningsmethod finnes. Och dock ligger i denna method, rått anvånd, just botemedlen mot de fel, hvaraf den tyska pådagogiken mest lider, nemligen ensidig theoretisering och schematisering efter vissa, på förhand uppgjorda ej ur folkets, utan ur de lårdas lif hemtade grundsatser. Den engelska lankastermethoder kan vål drifvas lika ensidigt och ånnu mera förderfligt, ån den tyska skolmethoden; men modifierad efter denna sednare method utgår der dock den enda tjenliga och fullt åndamälsen, liga solkundervisningsmethoden. och sä å det åfven med osvanbesagda sachsiska skolkonferenser. Konferenser åro förtråssliga och 80, da saker, der de icke hånga i luften, d. ä inskrånkas till kritiker efter en viss förestaf.