Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 april 1850, sida 1

sednare, och den vånliga, godhjertade Bothilda, som nyss lemnat sin bådd. nårmade sig nu, svag och darrande. O, förlåt mig! bad hon. — big har jag intet att förlåta, genmålte Waldenau sakta, men så tydligt, att Marie, som stod henne nåra, icke kunde undgå höra hans ord, af hvilka hon lätt fattade andemeningen. — -Bered henne på att vi åro hår, bad fru W ejland och förbindligt tillade hon: -Sedan skola vi helt och hållet dfvertaga sjukvården; men tillika aldrig glömma den godhet, hon rönt. — -det blir ej svårt att bereda henne derpå, svarade Bothilda, ty hvar minut frågar hon om ingen af hennes anhöriga kommer, och då någon tar i låset, spritter hon till sågande: -Ar det mamma?— Men i afton likvål, inföll majoren, asråder jag något möte.Innan Waldenau begaf sig till sitt ensliga sofrum, sökte han Edmunds, dit han utan någon förberedelse intrådde. Marie var inne hos brodern, och båda syntes inbegripna i ett lifligt samtal.