Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 april 1850, sida 2

Hon hann ej taga några mått och steg till flykt förrån W ejland intrådde i rummet. — -Kanske tror han att jag år ett spöke,tånkte hon, stod orörlis och började sjunga tonen till den gamla dödgråfvarevisan. Men brukspatron gick rakt fram till henne.-Det var en förfårlig mångd med knappnålar, sade han, som spåket bevåpnat sig med; men hvem du ån år, så måste du tråda fram i din råtta gestalt!— -Slåpp, slåpp!ropade hon; men han slåäppte icke, och kastande först schavlen tillbaka, drog han sedan bort lakanet, och der stod nu vår bergsrädinna, utan all fattning, framför sin svåger, som utbrast i ett håftigt skratt, hvarefter han yttrade: -Jag beklagar att svågerskans upptåcktsresa varit så lönlös.— ÄEndast . .. ett skåmt, som ju blir emellan oss!stammade hon. — Ja, bevars, jag år sjelfva tystlåtenheten, genmlte Wejland småleende; men nu år det båst att vi återvånda hvar och en till sitt. Kanske att jag får erbjuda min arm.— Svåger år obarmhertig, klagade hon., (Forts.)