Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 april 1850, sida 1

— — verallt se vi folken med handen på svårdsäåstet, fårdiga till en strid på lif och död för de heligaste rättigheter vi som menniskor hafva: Med blod hafva de redan ofta köpt erkånnandet af dessa råttigheter. Men de arme hafva blifvit bedragne, och måhånda skall en hel civilisation uppgå i spillror innan deras rått tillerkånnes dem, ty når såg man någonsin våldet och makten gifva med sig, når fann man tårar, böner eller blod beveka den måktige, i hvars bröst en aning, en känsla, en tanke om godhet, om kårlek och rättvisa alltid var fråmmande? I vårt land ha vål ånnu ej blodiga strider försiggått, men om en gång politiskt förtryck och till ytterlighet grånsande armod hår skulle våcka massorna, hvarthän skulle vi då komma? Vål år det godt att hafva soldater och pålitliga soldater, men vi må komma ihåg att hvarje bloddroppe, som spilles, år en förbannelse för landet och kan endast nåra törnen och tistlar, hat och håmnd, men ej sådana blommor, hvaraf menniskan kan njuta och glådjas, endrågt och frid. Huru stolte skulle vi vara, om vi, lemnande ur sigte små enskildta intressen och fördelar, som köpas på våra medmenniskors bekostnad, komme öfverens om att göra något för oss sjelfva och våra efterkommande, om vi en gång ville vara årliga och erkånna hvarandras menniskovårde. Om adelsmannen ville adla sig på nytt, om han i likhet med sina förfåder, de stora andar, som varit folkets mån och ledare, ville råcka samma folk handen och vinna ett odödligt adelskap i deras hjertan, om presten, denne som företrådesvis blifvit satt att vårda bildningen och sedligheten, som skall förkunna den kårlek och den likhet emellan bråder, för hvilken gudaynglingen i Palestina uppoffrade sitt ådla lif, om borgaren och bonden, som föda och klåda oss, och utgöra landets mårg, som kåmpa mot den hårda naturen och som man ansett som frihetens starkaste vårn, om, såger jag, dessa i denna betydelsefulla tid ville nalkas hvarandra och råcka hvarandra handen samt ibland sig upptaga alla, i hvilkas bröst den sanna fosterlandskårleken klappar, då skulle vårt arma sönderslitna land kunna hoppas på en lyckligare framtid. Ingen uppoffring år gjord, man har endast utfört hvad rålten och kärleken bjuda, och vi kunna vara förvissade, att vi sjelfva deraf skola njuta frukterna, ty tankens och hjertats adel skall i evigheten blifva den gållande. Men skall någon föråndring uti vår representation vinnas, måste den vara förnuftig, den måste utgå från den sanningen, att alla myndiga menniskor få tala i sina egna angelågenheter och beståmma dem. Det finnes ingen klass i samhållet, som ej år vård denna rått. Soldaten, ssm år beredd att med sitt blod försvara landet, tjenaren, som utråttar våra tyngsta arbeten, har lika mycket rått att deltaga i valet af lagstiftare, som jordegaren och embetsmannen. Det fordras en grymhet eller okunnighet utan like, att ej vilja gifva åfven dem denna rått, hvars vådor, om saken rått betraktas, åro inga, men hvars fördelar för hela folkets upplysning och förådling åro oberåkneliga. Hvad man hufvudsakligen anfört emot den tjenande klassens och den värsvade soldatens röstrått år det beroende, hvari de båda stå sill sina husbönder