Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 april 1850, sida 1

Ensam under nattens timmar vakade vid sonens sjuksäng en olycklig moder, och såfångt bjuda vi till att återgifva de qval, som marterade hennes bröst. I rummet innanföre låg låkaren, lika uppmärksamt lyssnande till urets knåpp, som till det, hvilket föregick inom sjukrummet. Omkring kl. II vaknade Williamson och begårde något att dricka. Med darrande hand råcktes honom glaset, men vid det förtvislans uttryck, som vanstållde sjukvårderskans anlete drog sig den , sjuke ofrivilligt tillbaka och vånde sig åt våggen. vPlågar jag er? frågade hon med qvåsd röst. ?om ni kan tala så såg ett ord.— Älcke går ni mig godt. Ett sönderslitande rop hördes in till Waldenau som störtade in i rummet och såg den beklagansvårda utan medvetande ligga utsträckt hås kgolivet. — -Waldenau,bad med ansträngning Williamson, hjelp henne. Gud, ett ljus; men ett hemskt, förfårligt ljus, uppgår för mig! O, jag dåre, som ej förr kunnat begripa det. På sina starka armar upplyfte Waldenau den ingalunda låtta bördan och bar henne in i sin kammare, der han nedlade henne. Slutligen öppnade hon ögonen och en flod aftårar öfversköljde hennes ansigte. — — ÅHar jag felat, så år jag strassad... O, måtte han, som år första orsaken till alla