Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 april 1850, sida 1

—— djup, och det är numera ett oemotständligt segerrop. Ropet på , HBefrielsehöres ifrän Samhållenas nedersta lager, och vid det tilltagande ropet står man, ju närmare spetsen ju mera rådvill om såttet att besvara, tillfredsstålla eller trotsa det. Förgåfves år att under denna stållning vågra uppmärksamhet åt de ropande. Alla mäste önska veta hvad ropet betyder; men det betyder ej -alltid och allestådes detsamma. De gamla samhållenas intvungna former, sjelfva deras ståndsoch klassvåsende, deras förmynderskap för nåringslifvet och statshushållningen, deras öfverdrifna olikheter i förmögenhetsvilkor m. m., gifva under olika tidsskiften af frigörelsen så skiljaktiga betydelser åt detta rop, att dessas råtta beskaflenhet icke kan uppfattas eller bedömas, så vida ej förklaringar få gifvas åfven nedifrån och från alla till alla. Det har sålunda blifvit en nödvåndighet för såvål de styrande som de styrda, att få obehindradt höra och uttala hvad det allmånna tånkesåttet för tillfållet innebår — och under det nuvarande stadium af samhålls-förhållandenas utveckling, då den komerciella och industriella verksamheten vål bidragit, att i den allmånna befrielseandans rigtning afsnöta bördsoch ståndsanspråken, samt mildra klassoch korporationsfordringarne, men deremot ånnu qvarlemnat ett med svår söndring hotande svalg mellan förmögenheten och armodet, år det af högsta nödändighet att icke det sednares, dessa mensklighetens oftast oskyldigt förtappade, barn, lemnas åt förgåtenheten och förtviflan. Att hindra deras röster höja sig; att tvinga dem till att söka sina organer, sina förespråkare, sina rådgifvare endast ur de förmögnare klasserna, hvilka, man kan ej neka det, till största delen hafva för sina egna fördelar att tacka de samma missförhållanden i samhållsvilkor och institutioner, som bringat och ånnu bringa de andra till alla fattigdomens och nådens vedervårdigheter; att göra all annan hjelp för dessa, ån de lyckligare lottades nåd, omöjlig; vore det ej, att under det man gaf åt den ena delen medborgare alla upplysningens, intelligensens och industriens vålsignelser, rent af förneka dessa åt andra? Vi kunna icke tånka oss något i vår tid på en gång mera fiendtligt emot folket, mera opolitiskt och uppretande, ån att genom en föreskrifven borgen för Tidningar uppstålla ett i förvåg lagdt hinder för den mindre bemedlade, vålmenande och våltånkande medborgaren att utgifva periodiska skrifter: ett hinder, som tillika genom den förhöjning det ovilkorligen medför i sjelfva kostnaden för Tidningsvåsendet, åfven i sin mån skall försvåra för den stora mångden af folket tillgången till nyttig låsning, möjligheten att följa tidens tilldragelser, vetenskapernas och konsternas utbildning, industriens ståndpunkt och arbetenas och uppsinningarnes framsteg, m. m. Att håmma den utveckling, för hvilken tidningsvåsendet nu blifvit ett så måktigt verktyg, att det numer kan. anses såsom dess vilkor, vore att söka såtta en dam för tidens lugna flod. Den skall då ösversliga sina bråddar och i sin vilda fart öfverändakasta allt, som eljest qvarhållit den inom de naturliga grånsorna. Måtte man ej anse denna varning obehöflig! Den som tror sig kunna utan fara åsidosåtta aktningen för hvarje medmenniskas