Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 april 1850, sida 1

TT — alltjemt i att strida mot alla förbåttringar, och för stundens njutningar frågar man icke efter framtidens faror. I svindlande yra nalkas man allt nårmare intill branten af sitt fall, och en blodig katastrof blir utan tvifvel slutet af den historia, som kunnat få en båttre lösning, om vår adel i allmånhet vetat, att, såsom sanne adelsmån, ådelt efterskånka en okristlig råttighet, och sålunda, såsom råtte adelsmån höfves, i råttan tid falla med åra. Äfven i afseende på adelskapet måste vi uttala vår erkånsla af konung Oscars handlingssått. Han undviker att tillskapa nya adelsmån, och man har sett, att det hvilande förslaget till representationsföråndring, med alla sina tyvårr öfvervägande brister, dock har den förtjensten att utesluta alla afseenden på adelskap. Den tid synes sålunda nalkas, då denna fördersliga institution äfven hos oss måste upphöra, om ej alla tecken bedraga. Adelskapet år redan afskaffadt i de mest hyfsade delar af verlden. Adel finnes t. ex. icke i de Förenta Staterna i Amerika; den år afskaffad i Frankrike, och sjunger i Tyskland utan tvifvel på den sista versen. Värt förtråffliga brödrafolk, Norrmånnen, som visste att bevaka det råtta ögonblicket och skaffa sig en statsförfattning, der konungen endast åger ett suspensift veto, d. å. der folkets vilja genom trenne på hvarandra följande sterthings beslut blifver lag, antingen konungen dertill samtycker eller ej, — Norrmånnen afskaffade genom trenne storthings beslut, emot Carl Johans önskan och veto, allt adelskap för evårdeliga tider. Detta skedde för redan nåra trettio år sedan. Och ånnu suckar svenska folket under förnårmelserna af det hår gållande adelskapet! Ännu har man hår knappt börjat de första anstrångningarna för att afskudda sig denna förhatliga institution! Ännu vet ett stort antal medborgare i sin barnsliga okunnighet knappt annat, ån att det med denna inråttning förhåller sig alldeles så, som sig bår. Vi fatta oss nu till slut helt kort i afseende på frågan om titlar och adelskap, och på den frågan: hvad år att göra i denna sak — hvilket år det praktiska målet? svara vi, att, med afseende först och fråmst på adelskapet, synes det praktiska målet alldeles kunna falla tillsammans med det ideala målet, det år, adelskapet bör bort ju förr dess hellre; institutionen år mogen att falla. Svenska folket synes oss icke handla opraktiskt, icke efterstråfva någon utopi, når det nu mera fordrar adelskapets totala afskaffande. — Och då det öfriga titelvåsendet i det nårmaste redan börjat upphöra, alldenstund man nu måste betala skatt för alla toma titlar, och det endast synes vara biskoparna, som ånnu något hålla i med titelvåsendet, då de jemt utdela den ena toma prostetitlen efter den andra, synes föga annat hårvidlag återstå att Önska, ån att man omsider toge sig dristighet till, och en gång för alla bortlade de. förut nåmnda elåndiga epitheterna af vålborne, m. m., helst vi alla åro födda ungefår på samma sått, och — i det hela — just icke hafva något att berömma oss af framför hvarandra. — ——