Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1850, sida 1

Svenborg. Till Jul måste hon återkomma... Om vi åndå med tiden kunde fåsta Waldenau och henne hår i trakten; men den lilla befattning, han nu har, ehuru tillråcklig för en ungkarl, år det icke för en gift man. — Wejland såg hårvid tankfullt framför sig. Om det varit som förr, fortfor han efter något uppehåll, då hade det kunnat gått an; ty hvad som fattats, hade jag med låtthet ersatt. — Men medan du lefver går ju hela bruket för din råkning., — Ja, och det år kanske ej obilligt, ty sonen årfyer ju ej fadern förrån han år dåd. Och jag år ju i saders stålle för Williamson; men hans lön och inkomster som bruksinspektor, åro högst betydliga och göra ett stort afbråck, och saller det honom in att gifta sig så måste han uppbåra det reveny, som halfva bruket gifver. Dessutom vet du, att den förlust, jag genom det stora sallissemanget i Stockholm lidit, har menligt inverkat på mina egna assårer, och vill jag ej cedera, måste jag sälja den del, som återstår mig i Edshammar.— -Sålja Edshammarlutropade fru Wejland bleknande. — IJa, det år sista resursen.