Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1850, sida 1

——— — ——— — drabbar hårdt. Upprått bår han medgång som motgång med lugn blick; ty den själsodling, han besitter, håller hans inre i en jemnvigt, den inga yttre förhållanden förmå rubba. Han vandrar fram sin bana, lycklig, nöjd, lugn. Hans kunskaper sprida ljus till hans omgifning, lifva hans verksamhet, gagna hans land. Hans ådla tånkesått, hans vackra handlingar göra honom till föremål för vårdnad och hyllning. Hans vandel blir ärad. Hans minne våälsignadt.-Låtom oss då rastlöst vandra framåt på den utan tvifvel i en lycklig stund betrådda banan! Må vi ej förestålla oss, att den år, att den ens någonsin kan blifva bestrådd blott med blommor. Långt derifrån! Törnen möta oss vid hvarje sjät; de stinga vår fot och skulle betaga oss vårt mod, vinkade oss ej målet i fjerran, liksom ljusglimten från en vånlig, gåstfri boning vinkar vandraren i nattens mörker. Med mod, ihårdighet, försakelse af tomma, tidsmördande nöjen, anstrångning af de själskraster, vi äga, och förtröstan till deras gifvare, nalkas vi det mer och mer. Det år med varm, med upprigtig förhoppning, att jag hos denna bildningsförenings medlemmar finner alltmer uppenbarade dessa egenskaper, som jag i dag helsar dem vålkomna! Måtte den första sammankomsten nåstinstundande år finna föreningen i tillvåxt; måtte den hvarje år lyfta sig i vetande och förådling! Dess stiftare skola då en gång med ljuf tillfredsstållelse se tillbaka på sitt verk och tacka Försynen, att den ådla tanken, den ädla afsigten burit så sköna frukter.nee