Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1850, sida 1

—!.——— O se inom sig de hårliga toner, som locka sjåen in i andaktens helgedom, behöfver måstaens hand för utvecklingen af sitt välljud. Det ar våra bröders exempel, som inverkade på oss. Så kan åfven vårt inverka på andra, tills lutligen blir bildad en kedja, omgifvande vårt rela Tådernesland, der hvarje lånk år en föridling, en ny frukt, en ny blomma ur himnelens örtagård. Jal ty liksom magnetens nåloupphörligt risar åt norr, så håller upplysningens genius oupphörligt sitt finger rigtadt mot himlen. Det år derifrån ljuset faller mot vårt yttre synsinne, derifrån det flådar ned och tråffar vår inre blick. Men liksom solen ej blott har egenskapen af ljus, utan åfven den af vårma, så ej blott upplyser strålen från himlen vårt inre — han vårmer det åsven. Han ger vårt hjerta den temperatur, I hvilken allena de goda kånslor, der röra sig kunna vakna till lif, bibehålla detta lif och utveckla det; men deri de onda böjelserna vissna, qvåfvas, försvinna: Den, som vill neka bildningen, den rena, ådla, lefvande, ett gudomligt ursprung, han vet ej hvad mensklig bildning år; han vet ej att den år ett återsken blott af den högre flamman, en återklang allena af tonerna i en högre, fullkomligare verld.Vi nåmnde, att det gifves tvenne slags bildning: hufvudets och hjertats. Kunskapernas ljus år den förra; kånslans förådling den sednare. Genom kunskapernas ljus vinner själen sin odling. De rikaste frön till en högre upplysning. skulle ej förmå alstra en enda planta af ådel natur, om ej odlingen förutgått, liksom utan jordens odling hvarje utsåde deri år förgäfves. Alla de omåtliga skatter, tanken och snillet skänka samtiden och efterverlden, gå förlorade för dem, hvilka sakna emottaglighet för deras inflytande, det år: hvilkas själsodling ej befinner sig, på den punkt, att skatterna finnas af dem vårda uppmårksamhet och beundran, eller kunna uppskattas till sin råtta halt. Det år kunskaperna, denna oförgångliga egendom, som följer oss hvarthån vär kosa styr, och hvilka ån våra öden må blifva. Det år de, som bilda själens dag. I den får allt det stora och sköna, Gud skånkt oss i naturen, ett högre värde; i den se vi allt, hvad till vår fullkomning i bildning skånkes oss ur menniskosnillets skapelser, i dess råtta ljus. -Men tom och fåfång år dock hufvudets bildning utan hjertats. Penna sednare år ett nökåndigt vilkor sör menniskans helbildning. En person, som besitter kunskap och tankeförmåga, till och med höga naturgåfvor, men saknar hjertats upplysning, det år: känslans ådelhet och renhet, han år blott bildad till en del, men hononmr fattas det våsendtliga. KånsJan af det råtta, denna den första af alla känslor, måste ligga på hjertats botten; ifrån den utgå sedermera de öfriga, liksom strålarna ur solens medelpunkt. Med varmt hjerta och klart hufvud åger menniskan skatter, som göra henne oberoende af ödets skiften. Hon bår inom sig förmågan att i alla håndelser beherrska dem. vI sanning, ett stort resultat af den åkta bildningen. Den bildade hångifver sig ej åt en omåttlig fröjd, i lyckans solskensstunder; faller el heller sir r olyckans slag, om det ån