Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1850, sida 1

— -Sse på Williamson, sade brukspatron till sin hustru, då han en klar Novemberdag stod vid fönstret i sitt arbetsrum, se huru förnöjd han går! Hör du ej, huru han sjunger, alldeles som en nyss utsluppen fågel. Tycker du ej, att han på någon tid, på knappast tre månader undergått en sållsam föråndring?— Jo, jag ser att din förutsågelse synes gå i fullbordan. Blott Svenborg försvunne för hans åsyn, försvunne åfven kårleken till henne ur hans bjerta.— Så fort sick det väl icke heller, ty de första dagarne såg han ut som en lifstidsfånge; men jag kan nåstan harmas öfver mig sjelf, som hade nog litet menniskokånnedom, för att oroa mig åjver hans kårleksgriller. Det är med honom som med barnet: det gråter först, då man tar leksakerna från det; men sedan glömmer det dem snart — blott det ej ser dem.— vGudskelof, att det kommit så långt, svarade hustrun. -Gud gifve att Beata kunde glömma lika lått som han. — kKanske att vi skola skicka bort henne med, genmålte Wejland med ett tvunget leende. — Nej,återtog han med en suck, -att sakna en år redan för mycket. Aldrig trodde jag, att jag till den grad skulle sakna