Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1850, sida 1

dHA2 Fe framåt på den alltmer solbelysta, alltmer grönskande stigen!Det gilves, mina vånner, tvenne slags bildning. Vår själ år, om jag så får uttrycka mig, delad i tvenne rum; och många medfödda goda egenskaper hvila i hvart och ett af demDessa båda rum åro: Hjertat och förståndet, eller, om man så vill, kånslan och tanken. Hos somliga menniskor ligga de medfödda egenskaperna i dvala, i slummer; hos andra åro de nyvaknade, outvecklade; åter hos andra strålande i fullaste lif. Når de goda egenskaperna uppvakna, år första steget taget på bildningens bana; i samma mån, som de utvecklas, stiger åfven den. Det enklaste, och måhånda egentligaste svaret på frågan: Hvad menas med bildning? blir: De menniskan medfödda goda egenskapernas utveck ling; de naturliga sörmögenheternas högsta möjliga fullåndning, antingen dessa ligga inom tankens eller kåänslans område.Det var en tid, då menniskan vandrade i oskuldens barnaverld. Hon var en afbild af sin skapare, och en morgonrodnad af himmelsk glans låg öfver hennes själs båda rum. Hade hon nu lydt vinken ofvanifrån, hållit sitt dga fåstadt på den höga, ledande, varnande handen, då skulle morgonrodnaden dfvergått till en sol utan moln, till en dag utan afton. Men hon lydde, vinken nedifrån; låt sin blick sångslas af förförelsen — och hon föll. Den inbrytande dagen försvann, och natten bredde sina vingar öfver hennes inre verld.vDbet var likvål oförenligt med den Högstes allgodhet att låta sitt ådlaste verk, menniskan, genom tid och evighet blifva straffad. Försoningen kom: och med den ljuset, och med ljusets första gryning den första gryningen af menniskans bildning.Nu uppsteg sör henne en ny verld, en ny tid. Visheten och dygden intogo åter sina högsäten, den ena i förståndets, den andra i hjertats region. Och der dessa båda drottar herrskade, der lyfte sig menniskan mer och mer mot det evigt sanna, rena, ådla, hårliga — med ett ord: mot fullkomligheten.Ej åro vi, ehuru jemförelgeris af ett obetydligt antal och med inskrånkt förmåga, i förhållande till de många, stora och måktiga drifkrafter, som i verldens alla delar arbeta till folkens upplysning. ej åro vi likvål utan betydelse i den allmånna verldsfrågan, eller satta utom grånsorna af inslytelsen på den allmänna bildningen. , Hvarje individ, huru liten, huru ringa han ån år, kan medverka till sitt slågtes lyftning och förådling. Kan han det ej direkt, genom meddelande af kunskapernas ledande ljus, så kan han det indirekt, genom exemplet. Huru mycket godt verkar ej ett godt föredme! Betraktom oss sjelfva! Hvarifrån kom vål till oss maningen att sörsaka de flyktiga förströelser, som hittills hållit oss bundna på hvilodagens fristunder, att egna dessa timmar till ådlare vårf — vårf, hvilka eb i likhet med de förra, fortfarande låta själen förblifva en tom öcken: nej! som omskapa den till en rik, en fruktbar nejd, der vetandets skördar vagga i vestanvindarna. Det var vår inre röst som talader, såga vi. Sannt! Men denna inre röst våckte ej sig sjelf: enemplet våckte den. Klanglös hvilade den i det inre af vårt våsende och behöfde en yttre inverkan för att få ljud, liksom orgeln, slutan