Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1850, sida 1

mångden trodde allt, tillochmed det omöjliga, vara möjligt, emedan man redan utråttat så mycket stort. Men just derföre, att de socif ua fordringarne i sin otålmodighet framtrådde så bestämdl, så pockande, fick det politisktrepublikanska partiet, de moderate republicanerne, medhåll af republikens alla fordna motståndare: det hade majoriteten. Huru stolt var det icke..... som Guizot! Det ville icke underhandla, icke söka att tillvågabringa en öfverenskommelse. Det ville göra sig af med de sorimliga-, och — striden bröt ånyo ut. Då såg man ett skådespel, som förefaller åskådaren desto mera storartadt och förfårligt, ju mera han i tiden aflågsnar ifrån detsamma. Republikanerne med Cavaignaci spetsen lefvererade de förenade socialisterne och kommunisterne ett fåltslag i Paris, en batalj, som varade i fem samfålta dagar, från den 23:dje till den 28:de Juni 1848. Med en krigslust och en obarmhertighet, som konungamakten aldrig i så stor stil hade anvåndt, nedsköt man sina fiender med kanoner och gevärssalfvor, och de fångar, som man icke i sin iråkade hetta mördade, dem deporterade man utan lag och dom. Då det första kanonskottet föll, utropade en fransk statsman: -Civilisationen går 50 år tillbaka!Republikanerne hörde det icke, och nu kom åfven all betånklighet för sent. De massakrerade och deporterade, såsom nyss nämndes, sina republikanska slender, och då detta vål var gjordt — hade deras icke-republikanske fiender fått Ofvermakten. Låmpligt, ehuru långsamt, kom ock håmnden öfver dem: den ene efter den andre måste nedstiga från sin höga plats, Senard, Armand Marrast, Cavaignac, och slutligen måste alla vika tillbaka, då Ludvig Napoleon och OdilonBarrot den 29:de Januari 1849 omgåfvo dem med en hår och tvingade dem att dekretera sin egen upplåsning, på det att den nuvarande nationalförsamlingen skulle kunna sammantråda. Nu förhåller det sig en gång för alla sålunda, att når man vill regera öfver ett folk, måste man åfven draga omsorg för detsamma. Man måste tillfredsstålla alla dess andliga och lekamliga behof, eller åtminstone årligt och vålvilligt arbeta uppå att så göra; man måste genom gagneliga och åndamålsenliga föranstaltanden ådagalågga sin goda vilja och, genom att sålunda söka dåmpa lidelserna, förskaffa sig tid och ro att tråffa ånnu flera anstalter till det allmånnas båtnad. I en tidpunkt, sådan som den, i hvilken vi lefva, då man genom en revolution infört den allmånna valråtten och sålunda en gång för alla gjort till regeringens uppgift att sörja för de fattiga klasserna, på det att icke valråtten må blifva ett för staten vådligt vapen, i en sådan tidpunkt, såge vi, år denna förpligtelse ånnu mera maktpåliggande, ån annars. Till en ny tid, med nya sakförhållanden, nya regeringsmedel hör anvåndandet af nya sociala idber, en öfverordnad duglighet att sårskilja de sanna från de falska och åt de förre bereda lif och verklighet. Men republikens fiender, de, som hade blifvit besegrade af Februarirevolutionen, kunna icke öfvervinna sitt hat till revolutionen, dess principer och dess mån. De förneka vål icke absolut nödvånsdigheten af en utveckling och ett framåtskri