Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1850, sida 2

Major Waldenaus afresa var nu till följande morgon oäterkalleligt beståmd. Bothilda badade i tårar. — -Uerre gud, kåra flicka! gråt icke så mycket, bad hennes far. -Om bror Wejland och kusin Gunilda det tillåter, så taga vi denna vågen på återresan. Du Edmund stannar ju dock qvar hos din såstmö?— -Jag har så åmnat.— -på ha vi en ledig plats. Tånk om vi finge bjuda den åt Svenborg!— Bothildas handklappningar och utsjutelser afbröto honom, och en mångd osammanhångande ord störtade som en hejdlös ström från hennes låppar. — Nin söta slicka, inföll majorskan, innerligt kårt vore det oss, att på en liten tid så rå om Svenborg; men hvem vet, om det icke skulle bli henne alltför svårt att skiljas från det kåra hemmet, och från någon annan sedan,tillade hon i det hon såg på Thor, hvars uttrycksfulla blick fåste sig på Svenborg. Den ena purpurskyn efter den andra syntes och försvann på hennes anlete: bråstet höjde sig oroligt och man såg, huru ångestfullt hon invåntade sina föråldrars afgörande svar. — ÄFörb—dt nyttigt vore det för Bothilda, om hon en långre tid kunde få påråkna Sven