Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1850, sida 1

vördsamligen vår gode patron, anropa alla i ödmjukhet hans förlätelse för oss hans tjenare, som kunnat vara nog enfaldige att lyssna till lögner, som såkert varit hopsmidda i hin ondes verkstad, och derifrån nedförda till jorden.Mån och qvinnor, unga och gamla slöto en ring kring den anspräkslöse talaren, och flera vackra röster uppståmde en enkel, rörande sång. Den var knappast slutad, förrån balkongen blef kringrånd, familjefadern och husbonden nedburen och upplyftad på sina underhafvandes armar, och ett mångfaldigt:-Hurra, lefve Wejland, vår Wejland!skallade omkring honom. Hans rörelse var för stark och djup att yttra sig i ord; men når slutligen qvinnorna framkommo med en bårstol, såtad af löf och blommor, på hvilken de med sina måns tillhjelp, sakta upplyfte honom och hans maka, frambröto de äterhällna tårarna, och med bruten röst sade han: — KHafven tack! 0 hafven tack, för henne, för mig.... Orden bortdogo, han tömde sitt glas, kastade det långt från sig, i det han efter något uppehåll klart och tydligt sade: Vare allt gammalt ondt förgänget — och-det goda gamla — nytt vordet, nu och för alltid.—