Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1850, sida 1

A3::: i —— ständer framlägga förslag om äthärders vidtagande, hvarigenom penningerörelsen i landet på såkrare ock mera bestående grunder må kunna ordnas, att vid de nu stadgade oktroytidernas slut, privatbankerna, utan olägenhet för det allmånna, må kunna upphöra-. Om regeringen, med anledning håraf, redan gripit sig an, eller, om den vid snart instundande riksdag å ämnar att framkomma med något förslag för ordnandet af penningerörelsen, veta vi cj. Skall något sådant ske, och förslaget ej ånnu år till sina hufvudgrunder beståmdt, år det hög tid på för vederbörande att med, fullt allvar egna saken sin uppmärksamhet. Åmnet, sådant som stånderna framstålldt det, rörer sig om, huruvida privatbanker skola sinnas eller ej. Det gäller således för den nuvarande regeringen, att uti denna vigtiga principfråga framkomma med motiverade grunder för bibehållandet eller upp, och att så hörandet af enskilte sedelbanker, utveckla ärendet, att frågan hår i landet i detta afseende måtte blifva definitivt afgjord. Regeringen måste, såvida den har skyldig aktning för folkets representanter, för sig asgöra om utgifvandet af myntrepresentativer eller sedlar år ett statens prerogativ, eller ej. Skulle utgifvandet af kreditsedlar, i öfverensståmmelse med nu gållande regeringsforms 72:dre paragraf, blifva ansedt såsom ett statens eller rikets stånders banks prerogativ, och sålunda all egen sedelemission för privatbankerna upphöra, följer ej deraf, att deras bankirs-rörelse, deraspenningehandel — emottagandet af depositioner och utlåningen af statens myntrepresentativer — åfven behöfde att upphöra; ty derom, att privatbankerna, såsom bankirer, gagna trafiken, sinnes ej mer ån en mening. De olågenheter, som dessa institutioner otvilvelaktigt i Sverige åstadkommit, hårleda sig blott och bart ifrån deras sedelutgifningsrått och ifrån de derigenom tidtals uppkommande stridigheterna emellan bankernas och de lånesökandes intressen. Rörelsen måste nemligen alltid vilja låna af priyatbankerna: dessa kunna dock ej, såsom de förnåmligast borde göra, ensamt taga den sig erbjudande såäkerheten i betraktande, utan nödgas mycket ofta, att, åfven med stora obegagnade resurser och sedelförråd, i anseende till en befarad utvexling af riksmynt, helt och hållet förbise de lånesökandes intresse, och blott betånka sin egen utevarande sedelstocks storhet, samt risken af att under de existerande omståndigheterna öka densamma. Håraf uppkommer ock ett sådant förhållande, som det den nu under granskning varande tabellen framvisar, och vi uti det föregående redan anmårkt, eller att privatbankerna, som emot af lagen godkånda såkerheter borde kunna bispringa den betryckta rörelsen med öfver fyra millioner riksdaler banko, icke allenast ej våga att utslåppa dessa till utgifning berdttigade medel, utan rakt af se sig tvungna att inhibera all utlåning, samt likt och olikt indraga sina utestående fordringar, sålunda förvårrande, i stållet för afhjelpande den allmänna penningelörlågenheten. I Råttvisan fordrar likvisst det erkånnande, att privatbankerna, under deras nuvarande organisation, ej kunna handla annorlunda, så vida de ej skulle åfventyra sitt bestånd. Besvårade redan af sin sedelstock, år det tydI ligt, att om de ökade densamma genom utOe TSE . C—U— —