Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1850, sida 1

hjertat ropa sitt: -Lefre generalen!.... Eller huru, herrar kaptener? Men hvad år då vinsten för hr generalen sjelf och hans skyddlingar? Den förres vilja segrar; hans makt år nåstan oinskrånkt; från hans gunst och vilja utgå all framgång och befordran till de högre platserne; han blifver firad, kringfjeskad, smickrad; hans ynnest och bifall på alla vågar sökt; ty belöningen följer den så troget i spåren. Når han nu har den svagheten — eller hvad man skall kalla det — att vilja hafva sitt finger i allt, veta allt, få del af allt; så behöfver han rapportörer, handtlangare, trålaktiga själar, som hafva lust att blifva den måktiges lydiga redskap, och som af honom åro helt och hållet beroende — beroende för den gunst. de åtnjutit, det ståd de få och kanske behåfva, den vidare framgång de önska och hafva att vånta. Men icke kan detta, såsom dock mången förmenar, stå i gemenskap med de underliga majorsutnåmningarne? Och dessa skyddlingar, som inplanteras på fråmmande regementen, hvad trefnad kunna de der få? — Icke vålkomne hvarken för chef eller kamrater; icke behöslige, når regementet erbjöd lika skicklige och mera meriterade subjekter, måste de mötas, törhända någon gång oförtjent, med misstroendets och oviljans blickar. Den kamratskapsanda, som just år militårlifvets renaste fröjd och starkaste stöd, få de icke på lång tid, kanske aldrig, bland dessa fråmlingar smaka. Men hvarsöre skulle de ock köpa sin befordran för ett sådant pris? Det borde icke varit dem obekant..... a