Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1850, sida 1

hem, sin samilj, sitt kompani, att han egnar maren. .... — —— ———— ånner och på vålkånda orter så visa sig, och jjeltens blod fått flyta endast för låkarens ! ansett, eller barberarens knif, torde vål ingen A dem hafva i egentlig mening förvärsvat mili-s åra meriter, och icke heller kunnat det. Men nan måste väl då helt prosaiskt uppskatta personernes sörtjenst och duglighet efter det sått, hvarpå de skött sina förra åligganden, och den tid, som de i armeen tjenstajort — hvarelter skulle man annars döma? Och då kan ingen mensklig makt utråkna, hvarföre en v. Essen skulle få företråde framför Belfrage, och en Flach framför Cassel — andra nåstan lika evidenta fall att förtiga. Både Belfrage och Cassel voro dock allmånt kånda för utmårkt skicklige och duglige kompanichefer, allmånt aktade för sin redbarhet, af cheferne till majorstjensterne föreslagne och förordade, af kamraterne Onskade samt betydligt öfverlågsne generalbefålhafvarens kandidater i år och meriter. Ser man på det nu gållande befordringssystemet, skulle man tro sig midt ibland krigets vådor och hårda strider, der snillet och modet tillkåmpa sig dyrköpta företråden och vinna en snar, men vålförtjent lön, och man sitter dock i fredens djupaste lugn, hvars ljufhet och behag sörhöjas af Fyens glada minnen eller af Slesvigs lysande vaktparader; man har dock tid och tillfålle att genomlåsa meritsörteckningarne och att granska de förljenster, som till ett sådant företräde berdttiga.Men hvad i all verlden sår och kan man då antaga såsom skål och motiver till hr generalbefålhafvarens förunderliga beteende, hvilket tid efter annan lyckats vinna högvederlig sanktion? Fåfångt spårar man för att kunna upptäcka dem. — Ett tror man sig hafva funnit; men det år så absurdt, så fult, att man verkligen tvekar att godkånna det. Det år imellertid ett faktum, att gen.-befålh. numera jemnt och stådse till majorer föreslår andra, ån dem, som cheferne föreslagit. Alltsedan 3:dje majoren vid Westgötha regem., herr Å. S. Båck, blef tillsatt, har kjcke någon chef inom distriktet någon enda gång lyckats vinna hr generalens bifall och förord för en föreslagen majorskandidat, och icke mer ån en enda gång (då generalen var stadd på en utrikes resa) har det lyckats en chef att få sin kandidat utnåmnd. Deraf skola cheferne låra att deras ord ej betyda något, utan att generalbefälkafrarens vilja å år den gållande. Deraf skolas officerarne låra, att det för befordran icke lånar mådan att göra sig förtjent af chefens förtroende och förord samt kamraters aktning, utan att den råtta befordringsvågen år generalbefålhafvarens gunst och bifall. Deraf skall underbefålet låra, att det finnes andra och båttre befordringsskål, ån ett samvetsgrannt iakttagande al pligter. Deraf skall truppen läraatt den gamle kaptenen, som den kånt, ålskat och värderat under många år; som den villigt har lydt och som den gerna skulle sölja, om det gållde, i krigets mödor och farligheter — han får stå tillbaka för den unge fråmlingen, hvarom soldaten ingenting har sport, och vid hvilken han icke medl något annat band, ån den kalla, hårda lydnadens år såstad. — Man tyckes förgåta den stora våsendtliga skillnaden emellan de indelte och de vårfvade regementerne; tyckes förgåta, att indelta ormsden år kärnan af svenska allmogen, under det att den vårfvade år en lått sammanrafsad och snart upplåst hop från rikets alla kanter; att den svenska soldaten år fåstad vid jorden, vid sitt fasta sin kapten, om denne nemligen gör sig, deraf förtjent, den hyllning, vårdnad och förtroende, som binder svenska bonden vid den råttskaffne sjålasörjaren och den råttrådige doSoldaten tiger (ty han måste tiga) når han ser unga fråmlingar intaga de hedersrum, till hvilka han trodde de vårdade, vålkånde kompanicheferne voro sjelfskrifne; han stiger, men nog gror det,, i honom. Han undrar, han tänker; — och det kommer kanske: en dag, då vederbörande sjelfve få inse, att det icke var så rått med det der systemet. ..... Vi hafva påpekat en och annan lårdom, som sjelfmant uppskjuter inom armåeen ur ett sådant befordringssått; men vi må icke sörgåta den lårdom, som de gamle vålförtjente kaptenerne deraf skola hemta, då de efter många ärs tjenstgöring med ingen, eller ringa, för deras behof alltid otillråcklig lån, åndtI ligen få utsigt på en mera sorgfri stållning, I och en något högre pension, når ålderdomen j påminner om hyila, men denna utsigt stånges för dem, och endast dåden har någon vidare hefordran att lafva Na skbola Ina att rätj af